FrökenSnell -

Dumpa eller inte dumpa?

Vi tänker tanken att jag faktiskt skulle våga bryta upp med ett förhållande jag levt i sedan studenten. Ett förhållande som stundtals varit skakigt och känslosamt, stressigt och otroligt energisugande. Ett förhållande som givit mig många vänner och många glada stunder. Ett förhållande som jag trivts med och mått bra i, trots allt. Vi tänker tanken att jag skulle ta mig ur detta berg-och-dal-bane-förhållande, skulle jag klara mig bra ändå? På egen hand? Göra något för min skull och inte vara kvar i ett förhållande som känns tråkigt och slentrianaktigt.

För första gången på länge så tror jag på något, på riktigt. Jag känner mig visserligen rädd och osäker och nervös också såklart om jag skulle klara av att dumpa min kära pojkvän MAX som varit en del av mina två och ett halvft senaste åren. Men jag tror det är något jag behöver. För min skull. Som en kär vän sa, se det som en investering i dig själv. Dumpar jag MAX i vinter, så ska jag kämpa på lärarlinjen i minst tre och ett halvft år. Jag ska lära mig undervisa de små liven. Lära mig stå där framme vid tavlan och prata om mina kunskaper, föra dem vidare, försöka ge dem en skoltid att se tillbaka på med glädje. Kommer jag in på högskolan, så tror jag att jag kommer få modet att köra på det.

Nu ska fröken Snell ta en skön promenad i detta fina väder och sen bär det av till pojkvännen för ett nattpass. Slutar fyra inatt och det är lördag vilket nog innebär ett svettigt pass. Kanske. Sen imorgon e det söndag. Sista dagen på denna natthelg.

Men först ska jag kika klart på ensam mamma söker på trean.

Puss

2010-10-16 @ 15:22:22 Permalink Vardagslyx Kommentarer (0) Trackbacks ()

Hur älskar man sig själv?

Ibland, vid väldigt få stunder, blir jag trött på folk. Alla fördomar, allt snack utan att ta reda på fakta. Jag blir lite ledsen av sånt. Ibland känns det som man försöker och försöker och försöker göra alla andra nöjda med en själv. Men vad hände egentligen med att göra sig själv nöjd? Visst, jag gör saker för mig själv ibland. Jag unnar mig godsaker ibland, unnar mig roligheter, unnar mig några glas vin ibland eller lite shopping. Med vad mer unnar jag mig själv? Jag klandrar ständigt ner på mig själv. Jag duger aldrig i mina egna ögon. Jag har oerhört svårt att tro på komplimanger. Jag har ägnat en hel del tids tänkande på vad killar tänker. Vad vill dom? Vad det betyder? Varför gjorde han så? Varför sa han så? Menade han det han sa? Jag ägnar så mycket tid åt att bry mig om vad andra tycker och tänker, att jag ofta, mer än ofta, glömmer bort eller struntar i vad jag själv tycker. Man ska älska sig själv mest i hela världen, förstå att man förtjänar att ha det bra, förstå att man förtjänar respekt om man är villig att respektera andra. Så varför i hela världen har jag så svårt att älska mig själv? Jag är hyfsat nöjd med mitt utseènde, mina ögon, mitt hår och mina gigantiska ögonfransar som jag brukar får en del komplimanger om. Kroppen skulle kunna vara bättre. Alla får säga precis vad de tycker om det eftersom att alla skulle tycka jag var urtöntig om jag sa det högt. Men så känner jag. Men egentligen, varför vill man egentligen ändra en massa saker med sig själv istället för att inse att man duger. Inser man det, att man duger, så skulle kanske allt vara enklare. Och egentligen så har jag inte dåligt självförtroende. Sånt går ju dock i vågor. Men jag klankar alltid ner på mig själv, istället för att tro på mig själv. Fröken Snell har ett hjärta fyllt av kärlek, omtanke, drömmar och känslor. Ingen borde få henne att tro något annat. Det konstiga är att hon gör det om sig själv. Hur älskar man egentligen sig själv?

2010-10-12 @ 22:02:50 Permalink Vardagslyx Kommentarer (0) Trackbacks ()

Hur gör man

När man träffar någon, som får en att man må bra, både med sig själv och med livet, så blir man glad. Killen jag hade min första dejt med efter att Tim dumpade mig, killen som jag trodde jag hade stenkoll på i sommras, som överöste mig med komplimanger efter komplimanger, killen som verkar se på mig som en liten prinsessa. Killen som försvann i sommras eftersom vi inte verkade vilja samma saker. Kanske var de dålig timing då, eller så var det inte rätt. Men nu har jag iaf börjat träffa han igen, och det känns som att vi e på samma nivå denna gång. Det känns bra. Jag e nog dock lite avvaktande för min hjärna e rädd att han kanske försvinner denna gång å. Men kanske borde jag förstå att någon som både e jättegullig, söt, trevlig, snygg och smart, - kanske faktiskt kan mena vad han säger. Jag tycker om honom. Men han ska nog flytta på halvtid till Uppsala. Vi får se hur det blir. Hur ska man tänka? Följa den goda känslan som kommer med honom? Eller inse fakta att om det skulle bli nåt seriöst, kanske det ändå skulle rinna ut i sanden om han flyttar?

En sak till. Kommer jag in på högskolan så kommer jag nog tacka ja, så som det känns nu.

2010-10-10 @ 23:29:40 Permalink Vardagslyx Kommentarer (0) Trackbacks ()

Vad jag saknar

Det är höst. Vinden är kall. Träden tappar löven och blir nakna. Dagarna känns kortare. Kvällen kommer redan vid fem på dagarna. Det är mysigt att sitta inne i lägenheten med tända ljus, te och mys. Jag tror jag insett varför jag både välkomnar hösten, men ändå tycker den känns jobbig. Förra året, förra hösten, då hade jag Tim. Jag hade någon som höll om mig de kalla nätterna, höll mig sällskap i ur och skur, lade handen på mitt lår eller höll min hand när vi åkte bil, jag hade någon som fick mig att länkta framåt. Se fram emot dagen imorgon, och dagen efter det och dagen efter det. Hur mörkt det än skulle kunna bli, så hade jag haft en klippa vid min sida. En trygghet som jag aldrig hade upplevt förut. Jag säger inte att jag saknar honom efter hur han betett sig, eller fått mig att må, eller krossat mitt hjärta. Två gånger. Men jag saknar den där personen som bryr sig om mer än mitt lockiga, blonda hår och stora ögon. Jag saknar den där personen som kan titta på en, hur ful eller äcklig man än känner sig, och tycka att man är finast i hela världen. Jag saknar någon som skriver ett SMS på en jobbig arbetsdag och bara talar om att man saknar den. Jag saknar att åka hem och veta att någon väntar på en därhemma, och man bara kan krypa in i denna någons famn efter en dag i livet och bara andas ut. Slappna av. Känna sig trygg och uppskattad och älskvärd.

Det är vad jag saknar. Och nu är det höst.

2010-10-07 @ 00:15:52 Permalink Vardagslyx Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ansökan

Jag har ansökt. Aupaurdrömmarna finns kvar. Klart dem gör. Men igår satt jag och funderade över hur jag vill känna mig och hur mitt drömjobb ska se ut. Här följer en lista:

-Jobba med människor
-Känna mig viktig
-Bättre arbetstider (om man inte har ett jobb som det är värt att jobba natt på)
-Mån-fredag jobb (skulle vara underbart, men de flesta jobb är inte schemalagda så)
-Hyfsad lön

Så nur har jag skickat in en ansökan. Som lärare för klass 1-6. Jag vet inte än. Måste fundera igenom det här ordentligt. Men det låter ju lockande. Och skulle jag ha ett jobb man kan lyckas spara lite pengar på, så skulle jag kunna åka till New York på semester istället för att åka dit och jobba.

2010-10-05 @ 22:54:28 Permalink Vardagslyx Kommentarer (0) Trackbacks ()

Ibland kanske man ska chansa

Jag har sagt det förut och kan säga det igen. Livet är som en berg och dalbana. Ibland är allt tipp topp. Solen skiner, det fåniga småleendet som klär läpparna utan att man egentligen vet varför, lyckan i maggropen som kittlar, kroppen som utstrålar positiv energi. Sen har vi andra dagar. Dagar då allt känns tungt och jobbigt. Som att allt bara sätter sig på axlarna, trycker ner en, får en att känna sig som man är påväg rätt in i väggen, att man inte vet var man ska ta vägen för att saker känns komplicerade eller jobbiga. Sen har vi dem dagarna när saker känns okey, att dem kommer lösa sig, att det inte är nåt fel på den övertänkande hjärnan.

Frökens Snell hjärna är en hjärna som tänker avsevärt mycket. Ibland förstår jag verkligen inte hur jag har ork att gå och leta på grejer att ständigt oroa mig över, stressa upp mig över, vara ledsen över. Mina känslor verkar vara rena rama, -berg och dalbanan. Och ibland önskar jag att jag bara körde på saker som jag tror på, istället för att överanalysera allt, tänka på det förflutna, tänka på framtiden, göra en stor grej av alla beslut, utmaningar eller äventyr. Jag har en tendens att alltid tänka på de negativa sakerna, istället för att tänka på allt det bra. Jag har ju funderat på att åka som aupaur till New York. Tänk er, att få uppleva the big apple på riktigt. Inte bara åka dit som turist, utan verkligen få komma in i kulturen, staden, det amerikanska livet som man ständigt ser på TV:n. Tänk alla nya, spännande vänner man skulle skaffa sig, alla erfarenheter, känslan att stå på egna ben och faktiskt inse att man kan klara av mer än vad man kanske tror att man gör. Det låter ju toppen, eller hur? Istället tänker fröken Snell, -Vad händer när jag kommer hem? Hur mycket av mitt liv här hemma missar jag under tiden jag skulle vara borta? Vad händer med lägenheten och jobbet? Tänk om jag blir en arbetslös, tjugotvååring när jag kommer hem och inte lyckas hitta ett jobb? Var ska jag bo? Var ska jag söka jobb? Får jag ett jobb i Hedemora, skulle jag i så fall flytta från staden, Borlänge, som blivit mitt hem? Ni ser hur min hjärna tänker. Den negativa listan är genast dubbelt så lång mot den positiva listan. Varför håller jag på såhär? Ibland måste man kanske chansa här i livet. Saker kanske inte blir som man tänkt sig. Eller så kanske saker blir ännu bättre än man förväntat sig.

2010-10-05 @ 22:35:38 Permalink Vardagslyx Kommentarer (1) Trackbacks ()

Ja ni..

Det är oktober. Inte uppdaterat er alls senaste veckorna. Veckorna hos mamma och micko trodde jag skulle bli jobbiga. Inte för att jag inte går ihop med dem eller inte älskar dem. Men grejen att flytta ifrån en egen lägenhet där man kan göra precis som man vill, man behöver inte anpassa sig efter nåt eller någon, man kan äta när man vill och vad man vill, man kan springa runt naken om man känner för det och spela ashög musik bara för att, de trodde jag skulle bli jobbigt. Och ja, de första dagarna kändes lite konstiga. Jag har haft egen lägenhet de senaste två åren. Jag har vant mig vid att ta hand om mig själv, mina rutiner och att helt enkelt att inte ha sällskap hela dagarna. Det var inte jobbigt, som jag trodde de skulle vara.

Dagarna gick fort, allt fungerade bra och måste jag erkänna, -jag trivdes. Efter två år på egen hand vande jag om mig. Jag blev van vid ständigt sällskap, sällskap vid TV:n och sällskap vid matbordet. Även om jag länktade efter min egna lya. Och nu, den fjärde oktober och efter två veckor i nya lägenheten så måste jag erkänna, -det känns lite tomt. Antar att jag anpassar om mig om ett tag igen, men de senaste dagarna har jag kännt mig allmänt nere. Kanske beror det på att jag haft semester och alla andra jobbar. Kanske beror det på att lägenheten helt enkelt inte är vad jag ville ha, men som jag trodde skulle lösa allt.

Första natten här var underbar. Några av mina närmaste vänner kom hit, vi drack lite vin, skrattade, sjöng och jag hade egen lägenhet igen. Den finaste lägenheten jag någonsin haft. Nu, två veckor efter känns det sådär. Och jag vet inte varför.

På de nya vardagsrumsborden brinner några ljus, mörkret utanför gör att jag känner mig tacksam och glad att sitta i den här lägenheten i värmen och veta att hösten därute flyter på. Löven har börjat gulna, på riktigt. Kylan i luften gör att man känner vinterjackan komma till hands snart. Utsikten från högsta våningen är vacker, helst med de stora fönstrena som täcker hela ena väggen i vardagsrummet. Jag har aldrig haft det såhär fint i någon av mina andra lägenheter, ändå känns det skumt. Och det jag stör mig mest på är att jag inte vet varför. Varför ska min hjärna hålla på såhär? Att ständigt leta saker att oroa sig över.

Lägenheten e underbar. Helt underbar. Med stort vardagsrum, trägolv, storslagna fönster, mysigt kök, vita väggar, walk-in-closet, balkong, femton minuters gångavstånd till centrum och hyffsad billig hyra. Varför klagar jag?

Jag har haft några riktigt jobbiga dagar. Trots att jag har ett jobb, underbar lägenhet, underbar familj och underbara vänner. Vad är det för fel på mig?

2010-10-04 @ 22:15:32 Permalink Vardagslyx Kommentarer (0) Trackbacks ()

FrökenSnell