Vad jag saknar
Det är höst. Vinden är kall. Träden tappar löven och blir nakna. Dagarna känns kortare. Kvällen kommer redan vid fem på dagarna. Det är mysigt att sitta inne i lägenheten med tända ljus, te och mys. Jag tror jag insett varför jag både välkomnar hösten, men ändå tycker den känns jobbig. Förra året, förra hösten, då hade jag Tim. Jag hade någon som höll om mig de kalla nätterna, höll mig sällskap i ur och skur, lade handen på mitt lår eller höll min hand när vi åkte bil, jag hade någon som fick mig att länkta framåt. Se fram emot dagen imorgon, och dagen efter det och dagen efter det. Hur mörkt det än skulle kunna bli, så hade jag haft en klippa vid min sida. En trygghet som jag aldrig hade upplevt förut. Jag säger inte att jag saknar honom efter hur han betett sig, eller fått mig att må, eller krossat mitt hjärta. Två gånger. Men jag saknar den där personen som bryr sig om mer än mitt lockiga, blonda hår och stora ögon. Jag saknar den där personen som kan titta på en, hur ful eller äcklig man än känner sig, och tycka att man är finast i hela världen. Jag saknar någon som skriver ett SMS på en jobbig arbetsdag och bara talar om att man saknar den. Jag saknar att åka hem och veta att någon väntar på en därhemma, och man bara kan krypa in i denna någons famn efter en dag i livet och bara andas ut. Slappna av. Känna sig trygg och uppskattad och älskvärd.
Det är vad jag saknar. Och nu är det höst.
