FrökenSnell

Ibland, vid väldigt få stunder, blir jag trött på folk. Alla fördomar, allt snack utan att ta reda på fakta. Jag blir lite ledsen av sånt. Ibland känns det som man försöker och försöker och försöker göra alla andra nöjda med en själv. Men vad hände egentligen med att göra sig själv nöjd? Visst, jag gör saker för mig själv ibland. Jag unnar mig godsaker ibland, unnar mig roligheter, unnar mig några glas vin ibland eller lite shopping. Med vad mer unnar jag mig själv? Jag klandrar ständigt ner på mig själv. Jag duger aldrig i mina egna ögon. Jag har oerhört svårt att tro på komplimanger. Jag har ägnat en hel del tids tänkande på vad killar tänker. Vad vill dom? Vad det betyder? Varför gjorde han så? Varför sa han så? Menade han det han sa? Jag ägnar så mycket tid åt att bry mig om vad andra tycker och tänker, att jag ofta, mer än ofta, glömmer bort eller struntar i vad jag själv tycker. Man ska älska sig själv mest i hela världen, förstå att man förtjänar att ha det bra, förstå att man förtjänar respekt om man är villig att respektera andra. Så varför i hela världen har jag så svårt att älska mig själv? Jag är hyfsat nöjd med mitt utseènde, mina ögon, mitt hår och mina gigantiska ögonfransar som jag brukar får en del komplimanger om. Kroppen skulle kunna vara bättre. Alla får säga precis vad de tycker om det eftersom att alla skulle tycka jag var urtöntig om jag sa det högt. Men så känner jag. Men egentligen, varför vill man egentligen ändra en massa saker med sig själv istället för att inse att man duger. Inser man det, att man duger, så skulle kanske allt vara enklare. Och egentligen så har jag inte dåligt självförtroende. Sånt går ju dock i vågor. Men jag klankar alltid ner på mig själv, istället för att tro på mig själv. Fröken Snell har ett hjärta fyllt av kärlek, omtanke, drömmar och känslor. Ingen borde få henne att tro något annat. Det konstiga är att hon gör det om sig själv. Hur älskar man egentligen sig själv?