Ja ni..
Det är oktober. Inte uppdaterat er alls senaste veckorna. Veckorna hos mamma och micko trodde jag skulle bli jobbiga. Inte för att jag inte går ihop med dem eller inte älskar dem. Men grejen att flytta ifrån en egen lägenhet där man kan göra precis som man vill, man behöver inte anpassa sig efter nåt eller någon, man kan äta när man vill och vad man vill, man kan springa runt naken om man känner för det och spela ashög musik bara för att, de trodde jag skulle bli jobbigt. Och ja, de första dagarna kändes lite konstiga. Jag har haft egen lägenhet de senaste två åren. Jag har vant mig vid att ta hand om mig själv, mina rutiner och att helt enkelt att inte ha sällskap hela dagarna. Det var inte jobbigt, som jag trodde de skulle vara.
Dagarna gick fort, allt fungerade bra och måste jag erkänna, -jag trivdes. Efter två år på egen hand vande jag om mig. Jag blev van vid ständigt sällskap, sällskap vid TV:n och sällskap vid matbordet. Även om jag länktade efter min egna lya. Och nu, den fjärde oktober och efter två veckor i nya lägenheten så måste jag erkänna, -det känns lite tomt. Antar att jag anpassar om mig om ett tag igen, men de senaste dagarna har jag kännt mig allmänt nere. Kanske beror det på att jag haft semester och alla andra jobbar. Kanske beror det på att lägenheten helt enkelt inte är vad jag ville ha, men som jag trodde skulle lösa allt.
Första natten här var underbar. Några av mina närmaste vänner kom hit, vi drack lite vin, skrattade, sjöng och jag hade egen lägenhet igen. Den finaste lägenheten jag någonsin haft. Nu, två veckor efter känns det sådär. Och jag vet inte varför.
På de nya vardagsrumsborden brinner några ljus, mörkret utanför gör att jag känner mig tacksam och glad att sitta i den här lägenheten i värmen och veta att hösten därute flyter på. Löven har börjat gulna, på riktigt. Kylan i luften gör att man känner vinterjackan komma till hands snart. Utsikten från högsta våningen är vacker, helst med de stora fönstrena som täcker hela ena väggen i vardagsrummet. Jag har aldrig haft det såhär fint i någon av mina andra lägenheter, ändå känns det skumt. Och det jag stör mig mest på är att jag inte vet varför. Varför ska min hjärna hålla på såhär? Att ständigt leta saker att oroa sig över.
Lägenheten e underbar. Helt underbar. Med stort vardagsrum, trägolv, storslagna fönster, mysigt kök, vita väggar, walk-in-closet, balkong, femton minuters gångavstånd till centrum och hyffsad billig hyra. Varför klagar jag?
Jag har haft några riktigt jobbiga dagar. Trots att jag har ett jobb, underbar lägenhet, underbar familj och underbara vänner. Vad är det för fel på mig?
Dagarna gick fort, allt fungerade bra och måste jag erkänna, -jag trivdes. Efter två år på egen hand vande jag om mig. Jag blev van vid ständigt sällskap, sällskap vid TV:n och sällskap vid matbordet. Även om jag länktade efter min egna lya. Och nu, den fjärde oktober och efter två veckor i nya lägenheten så måste jag erkänna, -det känns lite tomt. Antar att jag anpassar om mig om ett tag igen, men de senaste dagarna har jag kännt mig allmänt nere. Kanske beror det på att jag haft semester och alla andra jobbar. Kanske beror det på att lägenheten helt enkelt inte är vad jag ville ha, men som jag trodde skulle lösa allt.
Första natten här var underbar. Några av mina närmaste vänner kom hit, vi drack lite vin, skrattade, sjöng och jag hade egen lägenhet igen. Den finaste lägenheten jag någonsin haft. Nu, två veckor efter känns det sådär. Och jag vet inte varför.
På de nya vardagsrumsborden brinner några ljus, mörkret utanför gör att jag känner mig tacksam och glad att sitta i den här lägenheten i värmen och veta att hösten därute flyter på. Löven har börjat gulna, på riktigt. Kylan i luften gör att man känner vinterjackan komma till hands snart. Utsikten från högsta våningen är vacker, helst med de stora fönstrena som täcker hela ena väggen i vardagsrummet. Jag har aldrig haft det såhär fint i någon av mina andra lägenheter, ändå känns det skumt. Och det jag stör mig mest på är att jag inte vet varför. Varför ska min hjärna hålla på såhär? Att ständigt leta saker att oroa sig över.
Lägenheten e underbar. Helt underbar. Med stort vardagsrum, trägolv, storslagna fönster, mysigt kök, vita väggar, walk-in-closet, balkong, femton minuters gångavstånd till centrum och hyffsad billig hyra. Varför klagar jag?
Jag har haft några riktigt jobbiga dagar. Trots att jag har ett jobb, underbar lägenhet, underbar familj och underbara vänner. Vad är det för fel på mig?
Kommentarer
Trackback
