FrökenSnell

När man träffar någon, som får en att man må bra, både med sig själv och med livet, så blir man glad. Killen jag hade min första dejt med efter att Tim dumpade mig, killen som jag trodde jag hade stenkoll på i sommras, som överöste mig med komplimanger efter komplimanger, killen som verkar se på mig som en liten prinsessa. Killen som försvann i sommras eftersom vi inte verkade vilja samma saker. Kanske var de dålig timing då, eller så var det inte rätt. Men nu har jag iaf börjat träffa han igen, och det känns som att vi e på samma nivå denna gång. Det känns bra. Jag e nog dock lite avvaktande för min hjärna e rädd att han kanske försvinner denna gång å. Men kanske borde jag förstå att någon som både e jättegullig, söt, trevlig, snygg och smart, - kanske faktiskt kan mena vad han säger. Jag tycker om honom. Men han ska nog flytta på halvtid till Uppsala. Vi får se hur det blir. Hur ska man tänka? Följa den goda känslan som kommer med honom? Eller inse fakta att om det skulle bli nåt seriöst, kanske det ändå skulle rinna ut i sanden om han flyttar?

En sak till. Kommer jag in på högskolan så kommer jag nog tacka ja, så som det känns nu.