FrökenSnell

Jag har sagt det förut och kan säga det igen. Livet är som en berg och dalbana. Ibland är allt tipp topp. Solen skiner, det fåniga småleendet som klär läpparna utan att man egentligen vet varför, lyckan i maggropen som kittlar, kroppen som utstrålar positiv energi. Sen har vi andra dagar. Dagar då allt känns tungt och jobbigt. Som att allt bara sätter sig på axlarna, trycker ner en, får en att känna sig som man är påväg rätt in i väggen, att man inte vet var man ska ta vägen för att saker känns komplicerade eller jobbiga. Sen har vi dem dagarna när saker känns okey, att dem kommer lösa sig, att det inte är nåt fel på den övertänkande hjärnan.

Frökens Snell hjärna är en hjärna som tänker avsevärt mycket. Ibland förstår jag verkligen inte hur jag har ork att gå och leta på grejer att ständigt oroa mig över, stressa upp mig över, vara ledsen över. Mina känslor verkar vara rena rama, -berg och dalbanan. Och ibland önskar jag att jag bara körde på saker som jag tror på, istället för att överanalysera allt, tänka på det förflutna, tänka på framtiden, göra en stor grej av alla beslut, utmaningar eller äventyr. Jag har en tendens att alltid tänka på de negativa sakerna, istället för att tänka på allt det bra. Jag har ju funderat på att åka som aupaur till New York. Tänk er, att få uppleva the big apple på riktigt. Inte bara åka dit som turist, utan verkligen få komma in i kulturen, staden, det amerikanska livet som man ständigt ser på TV:n. Tänk alla nya, spännande vänner man skulle skaffa sig, alla erfarenheter, känslan att stå på egna ben och faktiskt inse att man kan klara av mer än vad man kanske tror att man gör. Det låter ju toppen, eller hur? Istället tänker fröken Snell, -Vad händer när jag kommer hem? Hur mycket av mitt liv här hemma missar jag under tiden jag skulle vara borta? Vad händer med lägenheten och jobbet? Tänk om jag blir en arbetslös, tjugotvååring när jag kommer hem och inte lyckas hitta ett jobb? Var ska jag bo? Var ska jag söka jobb? Får jag ett jobb i Hedemora, skulle jag i så fall flytta från staden, Borlänge, som blivit mitt hem? Ni ser hur min hjärna tänker. Den negativa listan är genast dubbelt så lång mot den positiva listan. Varför håller jag på såhär? Ibland måste man kanske chansa här i livet. Saker kanske inte blir som man tänkt sig. Eller så kanske saker blir ännu bättre än man förväntat sig.