Hej igen
Från och med nu
hittar ni mig på denna adress: http://emmaloving.blogg.se/
Puss på er!
Puss på er!
Hello
Hejsan underbara läsare!
Jag har funderat lite över det här med kärlek. Kärlek måste vara bland det bästa som finns och existerar i livet. Kärlek handlar inte bara om att träffa en person som man förälskar sig i, hopplöst och handlöst och man skulle göra precis vad som helst för att få dennas hjärta. Släppa in detta hjärta. Förena sig med pusselbiten som saknas. Kärlek handlar om så mycket mer än så. Underbara vänner. Underbar familj. Underbara saker man gör i livet. Jag älskar många i mitt liv. Mina klippor, min trygghet, mitt allt. Om jag sen skulle träffa den där pusselbiten som saknas, så blir jag självklart glad. Men jag är så glad för allt jag har just nu också. Självklart finns det massa saker man skulle vilja ändra på, förbättra sig på, ändra vissa saker i vardagen till det bättre. Men jag är så otroligt glad över alla som finns i mitt liv. Tack för att ni finns.
Helgen bjöd på en massa dans, vin, musik och underbara människor. Och ja, eftersom fröken Snell alltid har en massa tok för sig så passade hon på att under fredagens besök i Hedemora, att pierca ett till hål i örat på fyllan.
Ska försöka bättra mig på uppdateringar. Inser varje gång jag tar mig tid att skriva, att jag verkligen saknar att göra det. Så jag ska försöka iaf!
Bild från lördagens festilgheter hemma hos fröken Snell
Puss
Jag har funderat lite över det här med kärlek. Kärlek måste vara bland det bästa som finns och existerar i livet. Kärlek handlar inte bara om att träffa en person som man förälskar sig i, hopplöst och handlöst och man skulle göra precis vad som helst för att få dennas hjärta. Släppa in detta hjärta. Förena sig med pusselbiten som saknas. Kärlek handlar om så mycket mer än så. Underbara vänner. Underbar familj. Underbara saker man gör i livet. Jag älskar många i mitt liv. Mina klippor, min trygghet, mitt allt. Om jag sen skulle träffa den där pusselbiten som saknas, så blir jag självklart glad. Men jag är så glad för allt jag har just nu också. Självklart finns det massa saker man skulle vilja ändra på, förbättra sig på, ändra vissa saker i vardagen till det bättre. Men jag är så otroligt glad över alla som finns i mitt liv. Tack för att ni finns.
Helgen bjöd på en massa dans, vin, musik och underbara människor. Och ja, eftersom fröken Snell alltid har en massa tok för sig så passade hon på att under fredagens besök i Hedemora, att pierca ett till hål i örat på fyllan.
Ska försöka bättra mig på uppdateringar. Inser varje gång jag tar mig tid att skriva, att jag verkligen saknar att göra det. Så jag ska försöka iaf!
Bild från lördagens festilgheter hemma hos fröken Snell
Puss
Happ
Hejsan!
Jag har inte uppdaterat er på månader och när jag kikar tillbaka på mina senaste inlägg så inser jag hur länge sen jag faktiskt satte mig ner och bara skrev.
Jag sitter just nu ute i på landet, vid mammas och mickos köksbord, med en kopp te. Februarikylan gör det praktiskt taget plågsamt att vistas utan vinterjacka, långkalsonger, mössa och vantar. Vintern har varit riktigt, riktigt kall. Är riktigt, riktigt kall. I lördags gick jag till jobbet vid halv sex på morgonen och kände hur kinderna nästan domnade bort av kyla. Jag uppskattar vintern just för att det är en årstid med mysiga kvällar, tända ljus, härliga vinterkläder och bara det faktum att det är okey att sitta inne. Men nu länktar jag till sommaren.
Jag har börjat plugga, sagt upp mig från mina trettio-timmar-i-veckan-anställning på MAX, färgat håret mörkbrunt, blivit nekad av CSN att få bidrag och lån, blivit nekad socialbidrag och nu sitter jag här, helt oviss om vad man ska göra i en sådan här situation.
Don`t worry, be happy.
De löser sig på nå vis med hjälp av alla underbara, underbara vänner och min kära familj. Men CSN har jag lust att spy på.
Puss
Dumpa eller inte dumpa?
Vi tänker tanken att jag faktiskt skulle våga bryta upp med ett förhållande jag levt i sedan studenten. Ett förhållande som stundtals varit skakigt och känslosamt, stressigt och otroligt energisugande. Ett förhållande som givit mig många vänner och många glada stunder. Ett förhållande som jag trivts med och mått bra i, trots allt. Vi tänker tanken att jag skulle ta mig ur detta berg-och-dal-bane-förhållande, skulle jag klara mig bra ändå? På egen hand? Göra något för min skull och inte vara kvar i ett förhållande som känns tråkigt och slentrianaktigt.
För första gången på länge så tror jag på något, på riktigt. Jag känner mig visserligen rädd och osäker och nervös också såklart om jag skulle klara av att dumpa min kära pojkvän MAX som varit en del av mina två och ett halvft senaste åren. Men jag tror det är något jag behöver. För min skull. Som en kär vän sa, se det som en investering i dig själv. Dumpar jag MAX i vinter, så ska jag kämpa på lärarlinjen i minst tre och ett halvft år. Jag ska lära mig undervisa de små liven. Lära mig stå där framme vid tavlan och prata om mina kunskaper, föra dem vidare, försöka ge dem en skoltid att se tillbaka på med glädje. Kommer jag in på högskolan, så tror jag att jag kommer få modet att köra på det.
Nu ska fröken Snell ta en skön promenad i detta fina väder och sen bär det av till pojkvännen för ett nattpass. Slutar fyra inatt och det är lördag vilket nog innebär ett svettigt pass. Kanske. Sen imorgon e det söndag. Sista dagen på denna natthelg.
Men först ska jag kika klart på ensam mamma söker på trean.
Puss
Hur älskar man sig själv?
Ibland, vid väldigt få stunder, blir jag trött på folk. Alla fördomar, allt snack utan att ta reda på fakta. Jag blir lite ledsen av sånt. Ibland känns det som man försöker och försöker och försöker göra alla andra nöjda med en själv. Men vad hände egentligen med att göra sig själv nöjd? Visst, jag gör saker för mig själv ibland. Jag unnar mig godsaker ibland, unnar mig roligheter, unnar mig några glas vin ibland eller lite shopping. Med vad mer unnar jag mig själv? Jag klandrar ständigt ner på mig själv. Jag duger aldrig i mina egna ögon. Jag har oerhört svårt att tro på komplimanger. Jag har ägnat en hel del tids tänkande på vad killar tänker. Vad vill dom? Vad det betyder? Varför gjorde han så? Varför sa han så? Menade han det han sa? Jag ägnar så mycket tid åt att bry mig om vad andra tycker och tänker, att jag ofta, mer än ofta, glömmer bort eller struntar i vad jag själv tycker. Man ska älska sig själv mest i hela världen, förstå att man förtjänar att ha det bra, förstå att man förtjänar respekt om man är villig att respektera andra. Så varför i hela världen har jag så svårt att älska mig själv? Jag är hyfsat nöjd med mitt utseènde, mina ögon, mitt hår och mina gigantiska ögonfransar som jag brukar får en del komplimanger om. Kroppen skulle kunna vara bättre. Alla får säga precis vad de tycker om det eftersom att alla skulle tycka jag var urtöntig om jag sa det högt. Men så känner jag. Men egentligen, varför vill man egentligen ändra en massa saker med sig själv istället för att inse att man duger. Inser man det, att man duger, så skulle kanske allt vara enklare. Och egentligen så har jag inte dåligt självförtroende. Sånt går ju dock i vågor. Men jag klankar alltid ner på mig själv, istället för att tro på mig själv. Fröken Snell har ett hjärta fyllt av kärlek, omtanke, drömmar och känslor. Ingen borde få henne att tro något annat. Det konstiga är att hon gör det om sig själv. Hur älskar man egentligen sig själv?
Hur gör man
När man träffar någon, som får en att man må bra, både med sig själv och med livet, så blir man glad. Killen jag hade min första dejt med efter att Tim dumpade mig, killen som jag trodde jag hade stenkoll på i sommras, som överöste mig med komplimanger efter komplimanger, killen som verkar se på mig som en liten prinsessa. Killen som försvann i sommras eftersom vi inte verkade vilja samma saker. Kanske var de dålig timing då, eller så var det inte rätt. Men nu har jag iaf börjat träffa han igen, och det känns som att vi e på samma nivå denna gång. Det känns bra. Jag e nog dock lite avvaktande för min hjärna e rädd att han kanske försvinner denna gång å. Men kanske borde jag förstå att någon som både e jättegullig, söt, trevlig, snygg och smart, - kanske faktiskt kan mena vad han säger. Jag tycker om honom. Men han ska nog flytta på halvtid till Uppsala. Vi får se hur det blir. Hur ska man tänka? Följa den goda känslan som kommer med honom? Eller inse fakta att om det skulle bli nåt seriöst, kanske det ändå skulle rinna ut i sanden om han flyttar?
En sak till. Kommer jag in på högskolan så kommer jag nog tacka ja, så som det känns nu.
En sak till. Kommer jag in på högskolan så kommer jag nog tacka ja, så som det känns nu.
Vad jag saknar
Det är höst. Vinden är kall. Träden tappar löven och blir nakna. Dagarna känns kortare. Kvällen kommer redan vid fem på dagarna. Det är mysigt att sitta inne i lägenheten med tända ljus, te och mys. Jag tror jag insett varför jag både välkomnar hösten, men ändå tycker den känns jobbig. Förra året, förra hösten, då hade jag Tim. Jag hade någon som höll om mig de kalla nätterna, höll mig sällskap i ur och skur, lade handen på mitt lår eller höll min hand när vi åkte bil, jag hade någon som fick mig att länkta framåt. Se fram emot dagen imorgon, och dagen efter det och dagen efter det. Hur mörkt det än skulle kunna bli, så hade jag haft en klippa vid min sida. En trygghet som jag aldrig hade upplevt förut. Jag säger inte att jag saknar honom efter hur han betett sig, eller fått mig att må, eller krossat mitt hjärta. Två gånger. Men jag saknar den där personen som bryr sig om mer än mitt lockiga, blonda hår och stora ögon. Jag saknar den där personen som kan titta på en, hur ful eller äcklig man än känner sig, och tycka att man är finast i hela världen. Jag saknar någon som skriver ett SMS på en jobbig arbetsdag och bara talar om att man saknar den. Jag saknar att åka hem och veta att någon väntar på en därhemma, och man bara kan krypa in i denna någons famn efter en dag i livet och bara andas ut. Slappna av. Känna sig trygg och uppskattad och älskvärd.
Det är vad jag saknar. Och nu är det höst.
Ansökan
Jag har ansökt. Aupaurdrömmarna finns kvar. Klart dem gör. Men igår satt jag och funderade över hur jag vill känna mig och hur mitt drömjobb ska se ut. Här följer en lista:
-Jobba med människor
-Känna mig viktig
-Bättre arbetstider (om man inte har ett jobb som det är värt att jobba natt på)
-Mån-fredag jobb (skulle vara underbart, men de flesta jobb är inte schemalagda så)
-Hyfsad lön
Så nur har jag skickat in en ansökan. Som lärare för klass 1-6. Jag vet inte än. Måste fundera igenom det här ordentligt. Men det låter ju lockande. Och skulle jag ha ett jobb man kan lyckas spara lite pengar på, så skulle jag kunna åka till New York på semester istället för att åka dit och jobba.
-Jobba med människor
-Känna mig viktig
-Bättre arbetstider (om man inte har ett jobb som det är värt att jobba natt på)
-Mån-fredag jobb (skulle vara underbart, men de flesta jobb är inte schemalagda så)
-Hyfsad lön
Så nur har jag skickat in en ansökan. Som lärare för klass 1-6. Jag vet inte än. Måste fundera igenom det här ordentligt. Men det låter ju lockande. Och skulle jag ha ett jobb man kan lyckas spara lite pengar på, så skulle jag kunna åka till New York på semester istället för att åka dit och jobba.
Ibland kanske man ska chansa
Jag har sagt det förut och kan säga det igen. Livet är som en berg och dalbana. Ibland är allt tipp topp. Solen skiner, det fåniga småleendet som klär läpparna utan att man egentligen vet varför, lyckan i maggropen som kittlar, kroppen som utstrålar positiv energi. Sen har vi andra dagar. Dagar då allt känns tungt och jobbigt. Som att allt bara sätter sig på axlarna, trycker ner en, får en att känna sig som man är påväg rätt in i väggen, att man inte vet var man ska ta vägen för att saker känns komplicerade eller jobbiga. Sen har vi dem dagarna när saker känns okey, att dem kommer lösa sig, att det inte är nåt fel på den övertänkande hjärnan.
Frökens Snell hjärna är en hjärna som tänker avsevärt mycket. Ibland förstår jag verkligen inte hur jag har ork att gå och leta på grejer att ständigt oroa mig över, stressa upp mig över, vara ledsen över. Mina känslor verkar vara rena rama, -berg och dalbanan. Och ibland önskar jag att jag bara körde på saker som jag tror på, istället för att överanalysera allt, tänka på det förflutna, tänka på framtiden, göra en stor grej av alla beslut, utmaningar eller äventyr. Jag har en tendens att alltid tänka på de negativa sakerna, istället för att tänka på allt det bra. Jag har ju funderat på att åka som aupaur till New York. Tänk er, att få uppleva the big apple på riktigt. Inte bara åka dit som turist, utan verkligen få komma in i kulturen, staden, det amerikanska livet som man ständigt ser på TV:n. Tänk alla nya, spännande vänner man skulle skaffa sig, alla erfarenheter, känslan att stå på egna ben och faktiskt inse att man kan klara av mer än vad man kanske tror att man gör. Det låter ju toppen, eller hur? Istället tänker fröken Snell, -Vad händer när jag kommer hem? Hur mycket av mitt liv här hemma missar jag under tiden jag skulle vara borta? Vad händer med lägenheten och jobbet? Tänk om jag blir en arbetslös, tjugotvååring när jag kommer hem och inte lyckas hitta ett jobb? Var ska jag bo? Var ska jag söka jobb? Får jag ett jobb i Hedemora, skulle jag i så fall flytta från staden, Borlänge, som blivit mitt hem? Ni ser hur min hjärna tänker. Den negativa listan är genast dubbelt så lång mot den positiva listan. Varför håller jag på såhär? Ibland måste man kanske chansa här i livet. Saker kanske inte blir som man tänkt sig. Eller så kanske saker blir ännu bättre än man förväntat sig.
Frökens Snell hjärna är en hjärna som tänker avsevärt mycket. Ibland förstår jag verkligen inte hur jag har ork att gå och leta på grejer att ständigt oroa mig över, stressa upp mig över, vara ledsen över. Mina känslor verkar vara rena rama, -berg och dalbanan. Och ibland önskar jag att jag bara körde på saker som jag tror på, istället för att överanalysera allt, tänka på det förflutna, tänka på framtiden, göra en stor grej av alla beslut, utmaningar eller äventyr. Jag har en tendens att alltid tänka på de negativa sakerna, istället för att tänka på allt det bra. Jag har ju funderat på att åka som aupaur till New York. Tänk er, att få uppleva the big apple på riktigt. Inte bara åka dit som turist, utan verkligen få komma in i kulturen, staden, det amerikanska livet som man ständigt ser på TV:n. Tänk alla nya, spännande vänner man skulle skaffa sig, alla erfarenheter, känslan att stå på egna ben och faktiskt inse att man kan klara av mer än vad man kanske tror att man gör. Det låter ju toppen, eller hur? Istället tänker fröken Snell, -Vad händer när jag kommer hem? Hur mycket av mitt liv här hemma missar jag under tiden jag skulle vara borta? Vad händer med lägenheten och jobbet? Tänk om jag blir en arbetslös, tjugotvååring när jag kommer hem och inte lyckas hitta ett jobb? Var ska jag bo? Var ska jag söka jobb? Får jag ett jobb i Hedemora, skulle jag i så fall flytta från staden, Borlänge, som blivit mitt hem? Ni ser hur min hjärna tänker. Den negativa listan är genast dubbelt så lång mot den positiva listan. Varför håller jag på såhär? Ibland måste man kanske chansa här i livet. Saker kanske inte blir som man tänkt sig. Eller så kanske saker blir ännu bättre än man förväntat sig.
Ja ni..
Det är oktober. Inte uppdaterat er alls senaste veckorna. Veckorna hos mamma och micko trodde jag skulle bli jobbiga. Inte för att jag inte går ihop med dem eller inte älskar dem. Men grejen att flytta ifrån en egen lägenhet där man kan göra precis som man vill, man behöver inte anpassa sig efter nåt eller någon, man kan äta när man vill och vad man vill, man kan springa runt naken om man känner för det och spela ashög musik bara för att, de trodde jag skulle bli jobbigt. Och ja, de första dagarna kändes lite konstiga. Jag har haft egen lägenhet de senaste två åren. Jag har vant mig vid att ta hand om mig själv, mina rutiner och att helt enkelt att inte ha sällskap hela dagarna. Det var inte jobbigt, som jag trodde de skulle vara.
Dagarna gick fort, allt fungerade bra och måste jag erkänna, -jag trivdes. Efter två år på egen hand vande jag om mig. Jag blev van vid ständigt sällskap, sällskap vid TV:n och sällskap vid matbordet. Även om jag länktade efter min egna lya. Och nu, den fjärde oktober och efter två veckor i nya lägenheten så måste jag erkänna, -det känns lite tomt. Antar att jag anpassar om mig om ett tag igen, men de senaste dagarna har jag kännt mig allmänt nere. Kanske beror det på att jag haft semester och alla andra jobbar. Kanske beror det på att lägenheten helt enkelt inte är vad jag ville ha, men som jag trodde skulle lösa allt.
Första natten här var underbar. Några av mina närmaste vänner kom hit, vi drack lite vin, skrattade, sjöng och jag hade egen lägenhet igen. Den finaste lägenheten jag någonsin haft. Nu, två veckor efter känns det sådär. Och jag vet inte varför.
På de nya vardagsrumsborden brinner några ljus, mörkret utanför gör att jag känner mig tacksam och glad att sitta i den här lägenheten i värmen och veta att hösten därute flyter på. Löven har börjat gulna, på riktigt. Kylan i luften gör att man känner vinterjackan komma till hands snart. Utsikten från högsta våningen är vacker, helst med de stora fönstrena som täcker hela ena väggen i vardagsrummet. Jag har aldrig haft det såhär fint i någon av mina andra lägenheter, ändå känns det skumt. Och det jag stör mig mest på är att jag inte vet varför. Varför ska min hjärna hålla på såhär? Att ständigt leta saker att oroa sig över.
Lägenheten e underbar. Helt underbar. Med stort vardagsrum, trägolv, storslagna fönster, mysigt kök, vita väggar, walk-in-closet, balkong, femton minuters gångavstånd till centrum och hyffsad billig hyra. Varför klagar jag?
Jag har haft några riktigt jobbiga dagar. Trots att jag har ett jobb, underbar lägenhet, underbar familj och underbara vänner. Vad är det för fel på mig?
Dagarna gick fort, allt fungerade bra och måste jag erkänna, -jag trivdes. Efter två år på egen hand vande jag om mig. Jag blev van vid ständigt sällskap, sällskap vid TV:n och sällskap vid matbordet. Även om jag länktade efter min egna lya. Och nu, den fjärde oktober och efter två veckor i nya lägenheten så måste jag erkänna, -det känns lite tomt. Antar att jag anpassar om mig om ett tag igen, men de senaste dagarna har jag kännt mig allmänt nere. Kanske beror det på att jag haft semester och alla andra jobbar. Kanske beror det på att lägenheten helt enkelt inte är vad jag ville ha, men som jag trodde skulle lösa allt.
Första natten här var underbar. Några av mina närmaste vänner kom hit, vi drack lite vin, skrattade, sjöng och jag hade egen lägenhet igen. Den finaste lägenheten jag någonsin haft. Nu, två veckor efter känns det sådär. Och jag vet inte varför.
På de nya vardagsrumsborden brinner några ljus, mörkret utanför gör att jag känner mig tacksam och glad att sitta i den här lägenheten i värmen och veta att hösten därute flyter på. Löven har börjat gulna, på riktigt. Kylan i luften gör att man känner vinterjackan komma till hands snart. Utsikten från högsta våningen är vacker, helst med de stora fönstrena som täcker hela ena väggen i vardagsrummet. Jag har aldrig haft det såhär fint i någon av mina andra lägenheter, ändå känns det skumt. Och det jag stör mig mest på är att jag inte vet varför. Varför ska min hjärna hålla på såhär? Att ständigt leta saker att oroa sig över.
Lägenheten e underbar. Helt underbar. Med stort vardagsrum, trägolv, storslagna fönster, mysigt kök, vita väggar, walk-in-closet, balkong, femton minuters gångavstånd till centrum och hyffsad billig hyra. Varför klagar jag?
Jag har haft några riktigt jobbiga dagar. Trots att jag har ett jobb, underbar lägenhet, underbar familj och underbara vänner. Vad är det för fel på mig?
Ibland
så är inget lätt. Allt känns tungt och jobbigt, humöret svänger som om man vore en riktig bitterfitta, regnet som smattrar till och från och gör att det känns som höst, förenklar inte situationen. Mina axlar har kännts som om de haft hur mycket tyngd och press på sig som helst, så mycket att man inte vet var man ska ta vägen eller vad man ska göra. Denna vecka har verkligen varit en sådan där jobbig vecka. Stress, flytt, städning. Nu sitter jag iaf här ute i husvagnen hos kära mamma och micko, lägenhetsnycklarna är bortlämnade och lägenhetsstädningen är godkänd. Jag flyttar om några veckor till min nya lägenhet. En etta på betesgatan, alldeles berdvid stadens sportfält, med fina trägolv, egen balkong, walk-in-closet, gulligt litet kök och stora, fina fönster. Bullermyren alltså. Och det känns fint egentligen. Men just nu är jag fortfarande rätt utmattad efter denna vecka att jag inte känner alls speciellt mycket. Tänkte koncentrera mig på lite te, musik, kanske lite film. Allmänt slappande denna måndagkväll i augusti alltså, och det känns som höst.
Ojoj
Hej där. Sjukt dålig på att uppdatera er.
Det har vart mycket nu. Uppsägning av min kära lägenhet i Forsa, massa festande, avskedsfest för två av mina absolut bästaste vänner, kikat ny lägenhet, fått kontraktet men inte skrivit på..
Alla är påväg någonstans. Vänner ska plugga, andra jobbar på sina välbetalda jobb och kan göra en massa roligt utan att bry sig om pengarna, alla är påväg någonstans. Kalmar, Varberg, England. Jag har jobbat hårt sen studenten, kanske inte i början då jag hade ett ganska slappt schema, men jag har vart ute i arbetslivet längre än många av mina jämngamla vänner och jag har kämpat de senaste två åren och skapat mig något eget. Jag flyttade till min första egna lägenhet efter fyra eller fem månader, bodde där i ett par månader, började plugga förra hösten, hoppade av eftersom det inte kändes bra, flyttade till min första egna tvåa, hade pojkvän största delen av förra året, kämpade som fan hela våren med pengar, blev dumpad för andra gången i samma förhållande, mådde skit, sen kom sommarn och jobbtimmarna började rulla på igen, sen sa jag upp lägenheten eftersom jag kände att jag inte orkade slita för den mer, hittat en etta, superfin och mysig lägenhet med stora fönster och trägolv, chefen berättade igår att jag är fast på trettio timmar igen och alltså inte behöver ha den där ständiga oron i huvudet som gäller pengar, fått hem hyreskontraktet och nu är jag helt ställd. Vad tusan ska jag göra? Fortsätta i ekorrhjulet på Max? Slita som ett djur för pengarna och jobba massor med timmar och ändå aldrig få mer pengar än absolut högst 12 000 efter skatt trots allt nattjobb, obekväma arbetstider och stress? Stressen klarar jag av. Har lärt mig klara den och jag är duktig på jobbet, precis som de flesta ordinarie, men vill jag fortsätta såhär?
Tanken slog mig för ett par dagar sen. London. Aupaur. Ett år utan ekonomiska tankar, utan MAX och utan en massa jäkla måsten hela tiden. Tänkte på det här när jag var yngre, innan gymnasiet. Men sen fick jag jobb direkt efter studenten och sedan dess har det bara flytit på med jobb jobb och jobb. Detta har aldrig vart aktuellt eftersom jag haft lägenhet och en hyra att tänka på hela tiden. Men nu, jag är inte bunden till någon lägenhet och världen står för mina fötter. Kan ju göra precis vad jag vill egentligen. Men hur ska man veta vad man vill när tankarna ena stunden så gärna vill till London, och den andra stunden vill ta lägenheten av hela hjärtat, vilket då innebär att man måste stanna kvar på MAX och i ekorrhjulet. Är jag beredd att ge upp ett 75% fast jobb och lägenhet, för att sedan komma hem till att vara arbetslös och utan en egen bostad?
What to do?
Det som är absolut jobbigast är att jag inte bara måste klara av att säga hejdå till min nuvarande lägenhet denna vecka, så måste jag ta ett av de jobbigaste besluten i mitt liv. Detta tynger ner mig och jag har kännt mig trött och ledsen och sedan lättad för att sen känna mig ledsen igen.
Det har vart mycket nu. Uppsägning av min kära lägenhet i Forsa, massa festande, avskedsfest för två av mina absolut bästaste vänner, kikat ny lägenhet, fått kontraktet men inte skrivit på..
Alla är påväg någonstans. Vänner ska plugga, andra jobbar på sina välbetalda jobb och kan göra en massa roligt utan att bry sig om pengarna, alla är påväg någonstans. Kalmar, Varberg, England. Jag har jobbat hårt sen studenten, kanske inte i början då jag hade ett ganska slappt schema, men jag har vart ute i arbetslivet längre än många av mina jämngamla vänner och jag har kämpat de senaste två åren och skapat mig något eget. Jag flyttade till min första egna lägenhet efter fyra eller fem månader, bodde där i ett par månader, började plugga förra hösten, hoppade av eftersom det inte kändes bra, flyttade till min första egna tvåa, hade pojkvän största delen av förra året, kämpade som fan hela våren med pengar, blev dumpad för andra gången i samma förhållande, mådde skit, sen kom sommarn och jobbtimmarna började rulla på igen, sen sa jag upp lägenheten eftersom jag kände att jag inte orkade slita för den mer, hittat en etta, superfin och mysig lägenhet med stora fönster och trägolv, chefen berättade igår att jag är fast på trettio timmar igen och alltså inte behöver ha den där ständiga oron i huvudet som gäller pengar, fått hem hyreskontraktet och nu är jag helt ställd. Vad tusan ska jag göra? Fortsätta i ekorrhjulet på Max? Slita som ett djur för pengarna och jobba massor med timmar och ändå aldrig få mer pengar än absolut högst 12 000 efter skatt trots allt nattjobb, obekväma arbetstider och stress? Stressen klarar jag av. Har lärt mig klara den och jag är duktig på jobbet, precis som de flesta ordinarie, men vill jag fortsätta såhär?
Tanken slog mig för ett par dagar sen. London. Aupaur. Ett år utan ekonomiska tankar, utan MAX och utan en massa jäkla måsten hela tiden. Tänkte på det här när jag var yngre, innan gymnasiet. Men sen fick jag jobb direkt efter studenten och sedan dess har det bara flytit på med jobb jobb och jobb. Detta har aldrig vart aktuellt eftersom jag haft lägenhet och en hyra att tänka på hela tiden. Men nu, jag är inte bunden till någon lägenhet och världen står för mina fötter. Kan ju göra precis vad jag vill egentligen. Men hur ska man veta vad man vill när tankarna ena stunden så gärna vill till London, och den andra stunden vill ta lägenheten av hela hjärtat, vilket då innebär att man måste stanna kvar på MAX och i ekorrhjulet. Är jag beredd att ge upp ett 75% fast jobb och lägenhet, för att sedan komma hem till att vara arbetslös och utan en egen bostad?
What to do?
Det som är absolut jobbigast är att jag inte bara måste klara av att säga hejdå till min nuvarande lägenhet denna vecka, så måste jag ta ett av de jobbigaste besluten i mitt liv. Detta tynger ner mig och jag har kännt mig trött och ledsen och sedan lättad för att sen känna mig ledsen igen.
Midsommar
Förlåt mina kära, gulliga läsare som fortsätter läsa fast jag e så dålig på att uppdatera er ibland! Har haft fullt upp på semestern och inte riktigt haft orken att blogga.
Under semester blev det en massa volleyboll, lite bad, dammsjön, kolmården med underbaringarna alex, emma och elin, fest, grillning och solning. Jag har helt enkelt haft en skön tvåveckorssemester.
Midsommarhelgen blev supermysig. Nu kommer lite bilder. <3
Började dagen med en skön promenad. Utan smink, med mjukiskläder, och med tofs i håret (denna bild e dock från dagen torsdagen tror jag).
Efter promenaden begav sig de två Emmorna ut på äventyr. Blomjakt.
Fina kransar skulle göras inför kvällens festligheter. Här är klockan ca elva och dagens första glas vin e uppslaget. Utan en stadig frukost blev man nästan, men bara nästan, lite lullig. Fiafrugan ringde och bland de första som slinker ur henne är ; "-hur mycket har du druckit?". Följt av skratt.
Min krans. Den blev dock för stor så Niglas fick ha på sig min istället, och jag fick ha på mig kransen som Emma gjorde till Niglas.
Emmababe <3
Emmorna färdigfixade inför midsommarmiddag i Forsa. Och med kransarna på. <3
Midsommarmiddag med dessa tre som grillade.
Och dessa två. Jag och Emma käkade god sill och potatis.
Emma blandade Sangria.
Efter maten blev det ölspel.
Emma, lite på G.
En fröken Snell.
Sen tog vi cyklarna och åkte till Torsång och Elinbabens hem.
Jag flög över styret på cykeln under ditvägen. Så jag kände mig lite mörbultad under kvällen. Fröken Snell e bara liiiiite klantig. Eller mycket.
Folk
Glad Fia
Haha en på G och en som vart för mycket på G.
Lördag. Hakan halvsvullen och röd, vänsterknäet värkte.
Men då vare bara att ta en dusch, sminka om sig, gå hem till kära Maccis och fylla på mitt alkoholförråd inför kvällen och sen ta bussen hem till Norrhyttan för ännu en kväll med midsommarfirande. Tyckte jag lyckades se rätt fräsch ut med tanke på den långa cykelturen hem under natten med spöregn, tjafs och sen ankomst till sängen.
Pappa med ölen knäppt. <3
Pernilla, pappas flickvän.
Magnus och Alex pratade en massa dator. Här verkade Alex ha återhämtat sig från dagen innan då han blev för full för att cykla, och fick vila ett tag och nyktra till.
Sandra och Mathilda (Mathilda aka "pundarn"). Haha.
Fiafrugan <3
Fortfarande en stabil Alex. Haha. Blev dock ändrat efter att pappa plockade fram Whiskeyn.
Jag va grillmaster för kvällen. Och får jag säga det själv gjorde jag ett utmärkt jobb vid grillen ;)
Söta. <3
Jocke bjöd mig på en tjusig tequila sunrise. Och magnus bjöd på lakritsshots.
Mys. <3
Mys <3
Me and Alexander.
Me and Sandra.
Me och my wifeyyyyy. Myyyyyys. <3
Jag och nån norrman som jag inte fattade va han sa. Han: "blablablablabla." Jag: "Va sa du?" Han: "blablabla." Jag: "va sa duuuuu? Prata saktare jag förstår inte va du säger." Han: "blaaaablaaaablaaaaaa." Jag: "Nu ska jag leta reda på mina vänner". Han: "ska jaaaa följaa meeeee?" Jag: "nejdå. Gå till dansgolvet så letar jag reda på dig sen." Haha. NOT.
Kvällen slutade med att Mathilda spydde och fick åka hem tidigare, Alex klarade inte av whiskeyn och shotsen och min vanligaste kommetar för kvällen blev; "Fia, vart e Magnus. Vi måste leta reda på Magnuuuuuus." Hahahaha.
Tack för en underbar helg mina vänner och familj! Tack för maten mamma och micko på torsdagen! Älskar er!!!!!!!!
Puss
Under semester blev det en massa volleyboll, lite bad, dammsjön, kolmården med underbaringarna alex, emma och elin, fest, grillning och solning. Jag har helt enkelt haft en skön tvåveckorssemester.
Midsommarhelgen blev supermysig. Nu kommer lite bilder. <3
Började dagen med en skön promenad. Utan smink, med mjukiskläder, och med tofs i håret (denna bild e dock från dagen torsdagen tror jag).
Efter promenaden begav sig de två Emmorna ut på äventyr. Blomjakt.
Fina kransar skulle göras inför kvällens festligheter. Här är klockan ca elva och dagens första glas vin e uppslaget. Utan en stadig frukost blev man nästan, men bara nästan, lite lullig. Fiafrugan ringde och bland de första som slinker ur henne är ; "-hur mycket har du druckit?". Följt av skratt.
Min krans. Den blev dock för stor så Niglas fick ha på sig min istället, och jag fick ha på mig kransen som Emma gjorde till Niglas.
Emmababe <3
Emmorna färdigfixade inför midsommarmiddag i Forsa. Och med kransarna på. <3
Midsommarmiddag med dessa tre som grillade.
Och dessa två. Jag och Emma käkade god sill och potatis.
Emma blandade Sangria.
Efter maten blev det ölspel.
Emma, lite på G.
En fröken Snell.
Sen tog vi cyklarna och åkte till Torsång och Elinbabens hem.
Jag flög över styret på cykeln under ditvägen. Så jag kände mig lite mörbultad under kvällen. Fröken Snell e bara liiiiite klantig. Eller mycket.
Folk
Glad Fia
Haha en på G och en som vart för mycket på G.
Lördag. Hakan halvsvullen och röd, vänsterknäet värkte.
Men då vare bara att ta en dusch, sminka om sig, gå hem till kära Maccis och fylla på mitt alkoholförråd inför kvällen och sen ta bussen hem till Norrhyttan för ännu en kväll med midsommarfirande. Tyckte jag lyckades se rätt fräsch ut med tanke på den långa cykelturen hem under natten med spöregn, tjafs och sen ankomst till sängen.
Pappa med ölen knäppt. <3
Pernilla, pappas flickvän.
Magnus och Alex pratade en massa dator. Här verkade Alex ha återhämtat sig från dagen innan då han blev för full för att cykla, och fick vila ett tag och nyktra till.
Sandra och Mathilda (Mathilda aka "pundarn"). Haha.
Fiafrugan <3
Fortfarande en stabil Alex. Haha. Blev dock ändrat efter att pappa plockade fram Whiskeyn.
Jag va grillmaster för kvällen. Och får jag säga det själv gjorde jag ett utmärkt jobb vid grillen ;)
Söta. <3
Jocke bjöd mig på en tjusig tequila sunrise. Och magnus bjöd på lakritsshots.
Mys. <3
Mys <3
Me and Alexander.
Me and Sandra.
Me och my wifeyyyyy. Myyyyyys. <3
Jag och nån norrman som jag inte fattade va han sa. Han: "blablablablabla." Jag: "Va sa du?" Han: "blablabla." Jag: "va sa duuuuu? Prata saktare jag förstår inte va du säger." Han: "blaaaablaaaablaaaaaa." Jag: "Nu ska jag leta reda på mina vänner". Han: "ska jaaaa följaa meeeee?" Jag: "nejdå. Gå till dansgolvet så letar jag reda på dig sen." Haha. NOT.
Kvällen slutade med att Mathilda spydde och fick åka hem tidigare, Alex klarade inte av whiskeyn och shotsen och min vanligaste kommetar för kvällen blev; "Fia, vart e Magnus. Vi måste leta reda på Magnuuuuuus." Hahahaha.
Tack för en underbar helg mina vänner och familj! Tack för maten mamma och micko på torsdagen! Älskar er!!!!!!!!
Puss
Inte riktigt kry
Mår inge vidare idag. Halsen gör ont och är skrovllig, huvudet har värkt till och från i helgen, näsan e tät, kroppen e sliten. Ledig idag och sen väntas sex dagars jobb denna vecka. Vi får se hur jag mår imorgon.
Om en vecka börjar min semester. Och jag kan inte beskriva hur mycket jag länktar efter två veckors ledighet, utan jobb, utan måsten. Bara sola, bada, träffa mina vänner, kanske festa lite, midsommar.
Jag tror jag håller på att gå in i väggen. För mycket jobb och för mycket av allt. För mycket extrajobb och för lite lugn och ro. Jag måste lära mig varva ner, ta en dag i taget, andas och bara njuta av det som finns istället för att sörja det man inte har. Eller se bakåt hela tiden. Det som har varit har varit. Är saker meningen att hända, så händer dem.
Nu kommer snart syster hit och dricker lite te med mig. Senså blir det hem till Mickisbabe vid sju och få topparna klippta.
Puss
Om en vecka börjar min semester. Och jag kan inte beskriva hur mycket jag länktar efter två veckors ledighet, utan jobb, utan måsten. Bara sola, bada, träffa mina vänner, kanske festa lite, midsommar.
Jag tror jag håller på att gå in i väggen. För mycket jobb och för mycket av allt. För mycket extrajobb och för lite lugn och ro. Jag måste lära mig varva ner, ta en dag i taget, andas och bara njuta av det som finns istället för att sörja det man inte har. Eller se bakåt hela tiden. Det som har varit har varit. Är saker meningen att hända, så händer dem.
Nu kommer snart syster hit och dricker lite te med mig. Senså blir det hem till Mickisbabe vid sju och få topparna klippta.
Puss
