FrökenSnell

Imorn kommer frugan till Borlänge och ska spend the night i Forsa hos mig! Blir en massa Ben & Jerry`s och film. Sen på torsdag väntas frukost på donken och sen kanske en liten secondhandmöbelshopping. Insett att jag behöver ett litet prydnadsbord till köket. Som man bara kan ställa en blomvas på eller så. Och ett skrivbord så min dator kan få ett riktigt hem och slippa bo på mitt gamla vardagrsrumsbord. Dessutom så är det sjukt drygt att sitta länge vid datorn då bordet e alldeles för lågt. Sen på torsdag är det arbetsintervju nummer två denna vecka. Denna gång uppe på Green Hotel i Tällberg som 1:a servis.

Puss

Är en människa halv från det att man föds för att sedan bli hel då man träffar den där speciella personen som gör en hel? Eller är en människa egentligen hel från början, men när man träffar en person som tar sig in under skinnet och som man älskar, så känner man sig halv utan den? Är det så att människor blir beroende av varandra på så vis att man anpassar sig efter varandra och ifall den personen inte finns där en dag så känner man sig ofullständig?

Jag tror att en människa är halv. Och att det finns människor därute som kan utgöra den där biten i hjärtat som saknas. Jag har hittat min. Men jag tror kanske att det inte bara finns en människa i världen som har den där biten som kan göra hjärtat helt. Jag tror att man har flera val. Men jag kan inte tänka mig att byta ut min bit mot en annan, eller ens försöka hitta en annan bit som passar i mitt hjärta.

"Still waiting. And is going to wait. For as long as it takes". Under tiden tänker jag ägna mig åt roligheter. Vännerna, lägenheten, en och en annan drink (dock inte alls som i höstas då allt gick ut på att bedöva alla känslor som fanns i min lilla kropp), promenader, komma i ordentlig form, ha roligt. Funderar på å skaffa mig en sambo. Pudlar funkar för många som är allergiska. Eller varför inte en liten söt igelkott? Det skulle vara mysigt att veta att hur det än är med kärlekslivet, att det finns någon därhemma som blir glad när man anländer.

Klockan halv fyra ska jag på arbetsintervju på Ica Maxi. Nervöst. Fast egentligen har jag inte hunnit bli så nervös än. Vi får se hur de går helt enkelt.

Puss

Jag vet att jag inte är den som har det jobbigast just nu, eller den som sitter mest i skiten. När min yngsta bror frågade hur jag mådde idag svarade jag, - "jag kunde må bättre, men jag kunde må sämre." Saken är bara den att jag förstår inte grejen med å vara själv när man mår dåligt eller när man har det jobbigt. Jag förstår inte därför att jag inte är en sådan som vill vara ifred när jag mår dåligt. När jag mår dåligt är det sista jag vill göra att vara själv. Jag vill träffa människor. Göra saker. Ha den där speciella någon att lita på. Bli ompysslad. Tänka på annat. Bara vara. Men inte bara vara själv.

Han är inte sådan. Han vill vara själv just nu och försöka att må bättre. Men när kommer han må bättre? Kommer han någonsin att må bättre och släppa in mig igen? Eller ska jag helt enkelt försöka bara släppa allt just nu och hoppas att det löser sig? Jag tror på oss. Av hela mitt hjärta. Med hela min spinkiga kropp. Och fullt ut med min oroliga hjärna. Förhållanden är som en berg och dalbana. Ibland är allt bra, andra dagar är det mindre bra. Ibland älskar man allt med den där speciella personen, och ibland verkar det som att man stör sig på småsaker som egentligen inte är något att störa sig på. Jag tror det är berg och dalbanan som gör förhållandet spännande och gör att man inte tappar glöden, de där blickarna, intimiteten. Man har dåliga dagar och man har bra dagar. Ibland har man en sådan dag att bara allt känns jobbigt och man är som ett känslosamt vrak där en felaktig kommentar kan leda till tårar. Det är sunt att man tillåts ha bra och dåliga dagar och att man kan accepteras och acceptera den andra.

Jag tror att tiden läker det mesta. Men jag tror också att han aldrig kommer läka fullt ut. Hela hans barndom är fylld utav besvikelser och upplevelser som jag aldrig kan sätta mig in i. Han trycker undan sina känslor och pratar aldrig om hur han mår med allt. Jag tycker det är duktigt att han kan vara ärlig och säga att han inte mår bra nu. Och att han måste ägna sig åt sig själv, för att försöka bli bättre. Genom att ignorera sina känslor och bara försöka vara kall, så tror jag att det ibland bara kommer ikapp en. Och man känner allt det som man vägrar känna alla dagar där emellan. Efter vad jag fått för uppfattning, och eftersom jag känner honom rätt väl, så tror jag han har en sådan period just nu.

Jag älskar dig och du vet var jag finns. Och jag ger dig all tid du behöver. Därför tänker jag ignorera mina egna känslor just nu och försöka att inte tänka alls. Göra saker. Inreda lägenheten ordentligt. Försöka få ordning på mig själv. Försöka skaffa mig ett jobb som jag kan känna mig säker med, och veta att inkomsten täcker mina utgifter och kanske även tillåter lite shopping då och då. Och umgås med mina kära vänner.

Han saknar mig. Eller jag hoppas att han saknar mig. Frågan, eller rättare sagt min stora oro just nu; tänk om jag väntar och väntar och väntar. Utan att få tillbaka den biten i mitt hjärta som jag letat så länge efter att hitta. Jag är inte osäker på oss och vår kärlek. Jag är bara så fruktansvärt rädd att vara själv. Så är det. Jag är livrädd för att vara själv. Och just nu, är jag själv igen.

Vet ärligt talat inte riktigt vad jag ska göra i detta läge. Jag får helt enkelt vänta och se.



Puss

Sex and the city. Kvinnor som visar världen precis vilka problem vi kvinnor har. De fyra bästa vännerna som går igenom allt tillsammans. Kärlek, uppbrott, tankar, känslor, uppåttgångar och nedgångar, framgångar och inte framgångar. Jag råkar älska denna serie. "Hej, jag heter Emma Snell och är beroende av Sex and the city."

I tider som är svåra eller jobbiga så har jag upptäckt ett mönster hos mig själv. Sex and the city-fixerande. Ett beroende så starkt att jag dag som natt, alla tider på dygnet, kan sitta klistrad framför TV:n hur många avsnitt på rad som helst..bara för att slippa låta tankarna vandra iväg till det jag mår dåligt över. I höstas när det tog slut mellan mig och Tim så kikade jag några avsnitt varje kväll för att slippa höra tystnaden lika tydligt, slippa tänka lika mycket på saknaden och slippa tänka lika mycket på det faktum att man sov själv. Bara för att få det där hoppet. Och insikten om att man är inte själv bara för att ett förhållande spricker. Man har sin familj. Sina vänner. Sina närmsta vänner. Sitt egna liv. Och ens egna liv går vidare även efter ett sprucket förhållande. Mitt liv i höstas ägnades åt alkohol, fester, vänner. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag höll på med stundtals. Jag var på djupt vatten och rädd. Jag gjorde allt för att bedöva mina känslor och inte känna. Jag gjorde dumma saker både mot mig och andra. Jag försökte dölja hur dåligt jag mådde. Fast det nog var ganska uppenbart vilket vrak jag var vissa dagar. Jag ville inte vara själv en sekund och inte ens mina promenader var något jag njöt av, just av den anledningen att jag var själv. När jag gav upp hoppet om att det skulle lösa sig, så var han plötsligt där igen. I mitt liv. Och en vana jag plötsligt hade fått då var att jag kunde somna till vilken film som helst, hur tidigt klockan än var eller hur bra filmen än var. En gång somnade jag på honom när vi kikade film och när jag vaknade så hade han dreggel över sig, stackarn. Dreggel innebär ju ofta att man sovit väldigt gott. Jag tror att jag hade varit så ledsen, bedövad och inte hel under de där långa två månaderna..att när han kom tillbaka så var jag hemma igen. Och jag kunde slappna av. Och jag tror all trötthet och utmattning kom ifatt mig. Min älskade var hos mig igen.

Jag älskar min karl otroligt mycket. Men just nu är det för mycket i hans liv som är jobbigt. Och jag förstår. Han behöver tid för sig själv. För att klara upp saker och få ordning på sitt liv. Jag är villig att ge honom all tid han behöver. För detta är inget som har med oss att göra. Och jag tror på oss. Jag tror att det finns en perfekt människa för alla i livet. Eller att vissa människor är perfekta tillsammans och får en att göra saker man inte skulle våga med andra. Men jag tror också att det kanske finns en möjlighet att det finns mer än en människa som är perfekt för en, som tar sig in. Verkligen tar sig in innanför huden och blir fast där. Vad vi än är så tror jag att vi kan klara allt. Jag skulle våga skaffa barn med honom. Flytta ihop med honom. Köpa hus med honom. Gifta mig med honom. Han är en människa som tagit sig in i mig, långt in i mitt hjärta. Och jag tror jag sitter rätt djupt i hans hjärta också. Jag hoppas att det löser sig när han mår bättre. För jag är inte hel utan honom.

Denna tid är jobbig för mig också. Så jag tänker använda denna tid till å försöka reda upp saker med mig. Jag tänker här och nu säga en sak till er som jag inte skäms för eller inte vill prata om. Men jag tror jag ska testa gåtillenhjärnskrynklare-grejen. Jag har sedan jag var en liten flicka mått väldigt dåligt i perioder. Min hjärna grubblar saker sönder och samman. Har jag inte något att oroa mig för egentligen, då ser min hjärna till att fundera ut något åt mig som jag kan fundera på, och oroa mig för. Häromdagen insåg jag vad det är som jag saknar. Trygghet. Vilket är konstigt egentligen. Jag har underbara vänner, underbar familj, en jättefin lägenhet och många människor som bryr sig om mig. Jag är inte själv. Och vad som än händer så finns det människor runt om mig som alltid tar hand om mig. Ändå känner jag mig inte trygg. Jag är en person som oroar mig för att det värsta ska hända, oavsett situation. Jag känner mig inte trygg i ett förhållande på grund utav att jag vet hur sårad man kan bli. Även när saker är bra och allting e på topp, så kan jag ändå grubbla i timmar på saker som oroar mig. Ändå så har jag inte speciellt dålig självkänsla, då jag ofta känner mig bättre än andra, eller att jag sticker ut från mängden med mitt leende och lockiga hår och kyssvänliga läppar. Hur går det ihop? Det kanske ni kan fråga min blivande psykolog. Om jag nu tar tag i saken och skaffar mig en.


"-Hej, jag heter Emma och är beroende av sex and the city."
"-Hej Emma."

Imorgon blir de å jobba kortpass. Men först så väntas en fika med elinbabe på stan.

Tack alla för att ni finns.. <3

Puss

Killar. Karlar. Män. I all härlighet. De är inte som oss tjejer, flickor och ladies. Vi funderar över saker. Grubblar oss sönder och samman ibland. Tänker i all evighet på saker som kan gå fel, saker som man kan göra/har gjort fel, saker som egentligen är bra-funderar vi på så mycket att vi börjar undra om de verkligen är bra. Vi med bröst är komplicerade varelser som har alldeles för hög hjärnaktivitet. Varför kan vi bara inte sluta oroa oss? Sluta tänka så mycket på onödiga ting och istället bara ta saker för va de är och leva livet? Varför ska man behöva vända och vrida på saker tills vi vet varken ut eller in?

Killar e enklare, fast samtidigt svårare. Tjejer oroar sig, berättar att de oroar sig och är mycket mer känsliga. Killar tänker, "äh, de går som det går". De tar saker för va det är och ger fan i å grubbla i allt som går att grubbla över. Vi tjejer behöver umgås, prata om allt funderande, analysera saker och helt enkelt höra andras problem och därigenom också fundera åt andra. Killar struntar i andras åsikter på ett helt annat vis och behöver bara lite tid för sig själva ibland.

Borde vi tjejer sluta tänka och istället försöka tänka som killarna? Typ, inte tänka alls på sånt som vi gör?