Jobbigt
Sex and the city. Kvinnor som visar världen precis vilka problem vi kvinnor har. De fyra bästa vännerna som går igenom allt tillsammans. Kärlek, uppbrott, tankar, känslor, uppåttgångar och nedgångar, framgångar och inte framgångar. Jag råkar älska denna serie. "Hej, jag heter Emma Snell och är beroende av Sex and the city."
I tider som är svåra eller jobbiga så har jag upptäckt ett mönster hos mig själv. Sex and the city-fixerande. Ett beroende så starkt att jag dag som natt, alla tider på dygnet, kan sitta klistrad framför TV:n hur många avsnitt på rad som helst..bara för att slippa låta tankarna vandra iväg till det jag mår dåligt över. I höstas när det tog slut mellan mig och Tim så kikade jag några avsnitt varje kväll för att slippa höra tystnaden lika tydligt, slippa tänka lika mycket på saknaden och slippa tänka lika mycket på det faktum att man sov själv. Bara för att få det där hoppet. Och insikten om att man är inte själv bara för att ett förhållande spricker. Man har sin familj. Sina vänner. Sina närmsta vänner. Sitt egna liv. Och ens egna liv går vidare även efter ett sprucket förhållande. Mitt liv i höstas ägnades åt alkohol, fester, vänner. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag höll på med stundtals. Jag var på djupt vatten och rädd. Jag gjorde allt för att bedöva mina känslor och inte känna. Jag gjorde dumma saker både mot mig och andra. Jag försökte dölja hur dåligt jag mådde. Fast det nog var ganska uppenbart vilket vrak jag var vissa dagar. Jag ville inte vara själv en sekund och inte ens mina promenader var något jag njöt av, just av den anledningen att jag var själv. När jag gav upp hoppet om att det skulle lösa sig, så var han plötsligt där igen. I mitt liv. Och en vana jag plötsligt hade fått då var att jag kunde somna till vilken film som helst, hur tidigt klockan än var eller hur bra filmen än var. En gång somnade jag på honom när vi kikade film och när jag vaknade så hade han dreggel över sig, stackarn. Dreggel innebär ju ofta att man sovit väldigt gott. Jag tror att jag hade varit så ledsen, bedövad och inte hel under de där långa två månaderna..att när han kom tillbaka så var jag hemma igen. Och jag kunde slappna av. Och jag tror all trötthet och utmattning kom ifatt mig. Min älskade var hos mig igen.
Jag älskar min karl otroligt mycket. Men just nu är det för mycket i hans liv som är jobbigt. Och jag förstår. Han behöver tid för sig själv. För att klara upp saker och få ordning på sitt liv. Jag är villig att ge honom all tid han behöver. För detta är inget som har med oss att göra. Och jag tror på oss. Jag tror att det finns en perfekt människa för alla i livet. Eller att vissa människor är perfekta tillsammans och får en att göra saker man inte skulle våga med andra. Men jag tror också att det kanske finns en möjlighet att det finns mer än en människa som är perfekt för en, som tar sig in. Verkligen tar sig in innanför huden och blir fast där. Vad vi än är så tror jag att vi kan klara allt. Jag skulle våga skaffa barn med honom. Flytta ihop med honom. Köpa hus med honom. Gifta mig med honom. Han är en människa som tagit sig in i mig, långt in i mitt hjärta. Och jag tror jag sitter rätt djupt i hans hjärta också. Jag hoppas att det löser sig när han mår bättre. För jag är inte hel utan honom.
Denna tid är jobbig för mig också. Så jag tänker använda denna tid till å försöka reda upp saker med mig. Jag tänker här och nu säga en sak till er som jag inte skäms för eller inte vill prata om. Men jag tror jag ska testa gåtillenhjärnskrynklare-grejen. Jag har sedan jag var en liten flicka mått väldigt dåligt i perioder. Min hjärna grubblar saker sönder och samman. Har jag inte något att oroa mig för egentligen, då ser min hjärna till att fundera ut något åt mig som jag kan fundera på, och oroa mig för. Häromdagen insåg jag vad det är som jag saknar. Trygghet. Vilket är konstigt egentligen. Jag har underbara vänner, underbar familj, en jättefin lägenhet och många människor som bryr sig om mig. Jag är inte själv. Och vad som än händer så finns det människor runt om mig som alltid tar hand om mig. Ändå känner jag mig inte trygg. Jag är en person som oroar mig för att det värsta ska hända, oavsett situation. Jag känner mig inte trygg i ett förhållande på grund utav att jag vet hur sårad man kan bli. Även när saker är bra och allting e på topp, så kan jag ändå grubbla i timmar på saker som oroar mig. Ändå så har jag inte speciellt dålig självkänsla, då jag ofta känner mig bättre än andra, eller att jag sticker ut från mängden med mitt leende och lockiga hår och kyssvänliga läppar. Hur går det ihop? Det kanske ni kan fråga min blivande psykolog. Om jag nu tar tag i saken och skaffar mig en.
"-Hej, jag heter Emma och är beroende av sex and the city."
"-Hej Emma."
Imorgon blir de å jobba kortpass. Men först så väntas en fika med elinbabe på stan.
Tack alla för att ni finns.. <3
Puss
I tider som är svåra eller jobbiga så har jag upptäckt ett mönster hos mig själv. Sex and the city-fixerande. Ett beroende så starkt att jag dag som natt, alla tider på dygnet, kan sitta klistrad framför TV:n hur många avsnitt på rad som helst..bara för att slippa låta tankarna vandra iväg till det jag mår dåligt över. I höstas när det tog slut mellan mig och Tim så kikade jag några avsnitt varje kväll för att slippa höra tystnaden lika tydligt, slippa tänka lika mycket på saknaden och slippa tänka lika mycket på det faktum att man sov själv. Bara för att få det där hoppet. Och insikten om att man är inte själv bara för att ett förhållande spricker. Man har sin familj. Sina vänner. Sina närmsta vänner. Sitt egna liv. Och ens egna liv går vidare även efter ett sprucket förhållande. Mitt liv i höstas ägnades åt alkohol, fester, vänner. Jag vet ärligt talat inte riktigt vad jag höll på med stundtals. Jag var på djupt vatten och rädd. Jag gjorde allt för att bedöva mina känslor och inte känna. Jag gjorde dumma saker både mot mig och andra. Jag försökte dölja hur dåligt jag mådde. Fast det nog var ganska uppenbart vilket vrak jag var vissa dagar. Jag ville inte vara själv en sekund och inte ens mina promenader var något jag njöt av, just av den anledningen att jag var själv. När jag gav upp hoppet om att det skulle lösa sig, så var han plötsligt där igen. I mitt liv. Och en vana jag plötsligt hade fått då var att jag kunde somna till vilken film som helst, hur tidigt klockan än var eller hur bra filmen än var. En gång somnade jag på honom när vi kikade film och när jag vaknade så hade han dreggel över sig, stackarn. Dreggel innebär ju ofta att man sovit väldigt gott. Jag tror att jag hade varit så ledsen, bedövad och inte hel under de där långa två månaderna..att när han kom tillbaka så var jag hemma igen. Och jag kunde slappna av. Och jag tror all trötthet och utmattning kom ifatt mig. Min älskade var hos mig igen.
Jag älskar min karl otroligt mycket. Men just nu är det för mycket i hans liv som är jobbigt. Och jag förstår. Han behöver tid för sig själv. För att klara upp saker och få ordning på sitt liv. Jag är villig att ge honom all tid han behöver. För detta är inget som har med oss att göra. Och jag tror på oss. Jag tror att det finns en perfekt människa för alla i livet. Eller att vissa människor är perfekta tillsammans och får en att göra saker man inte skulle våga med andra. Men jag tror också att det kanske finns en möjlighet att det finns mer än en människa som är perfekt för en, som tar sig in. Verkligen tar sig in innanför huden och blir fast där. Vad vi än är så tror jag att vi kan klara allt. Jag skulle våga skaffa barn med honom. Flytta ihop med honom. Köpa hus med honom. Gifta mig med honom. Han är en människa som tagit sig in i mig, långt in i mitt hjärta. Och jag tror jag sitter rätt djupt i hans hjärta också. Jag hoppas att det löser sig när han mår bättre. För jag är inte hel utan honom.
Denna tid är jobbig för mig också. Så jag tänker använda denna tid till å försöka reda upp saker med mig. Jag tänker här och nu säga en sak till er som jag inte skäms för eller inte vill prata om. Men jag tror jag ska testa gåtillenhjärnskrynklare-grejen. Jag har sedan jag var en liten flicka mått väldigt dåligt i perioder. Min hjärna grubblar saker sönder och samman. Har jag inte något att oroa mig för egentligen, då ser min hjärna till att fundera ut något åt mig som jag kan fundera på, och oroa mig för. Häromdagen insåg jag vad det är som jag saknar. Trygghet. Vilket är konstigt egentligen. Jag har underbara vänner, underbar familj, en jättefin lägenhet och många människor som bryr sig om mig. Jag är inte själv. Och vad som än händer så finns det människor runt om mig som alltid tar hand om mig. Ändå känner jag mig inte trygg. Jag är en person som oroar mig för att det värsta ska hända, oavsett situation. Jag känner mig inte trygg i ett förhållande på grund utav att jag vet hur sårad man kan bli. Även när saker är bra och allting e på topp, så kan jag ändå grubbla i timmar på saker som oroar mig. Ändå så har jag inte speciellt dålig självkänsla, då jag ofta känner mig bättre än andra, eller att jag sticker ut från mängden med mitt leende och lockiga hår och kyssvänliga läppar. Hur går det ihop? Det kanske ni kan fråga min blivande psykolog. Om jag nu tar tag i saken och skaffar mig en.
"-Hej, jag heter Emma och är beroende av sex and the city."
"-Hej Emma."
Imorgon blir de å jobba kortpass. Men först så väntas en fika med elinbabe på stan.
Tack alla för att ni finns.. <3
Puss
Kommentarer
Trackback
