Tankar
Denna gång trodde jag saker var annorlunda.
I höstas när EmmaTim blev bara Emma, var det hemskt. Anledningen till att han dumpade mig förstår jag. Jag gör verkligen det. Han kände att han inte kunde lita på mig av vissa anledningar. Och jag förstår honom för det, för jag förstår inte hur jag kunde bete mig som om jag inte brydde mig om hans känslor och såg saker ur hans perspektiv. Jag brydde mig, det gjorde jag. Men såhär i efterhand så förstår jag att han kände det som att jag inte brydde mig.
I höstas gjorde han saker som gjorde mig ledsen, och jag gjorde saker som jag inte ens kan förstå att jag gjorde. När jag kom till insikten att de två månader jag gått och hoppats och trott att vi skulle kunna bli vi igen, inte längre var nåt jag trodde på, så var han plötsligt där igen. Min älskade. Mitt hjärta. Min Sweetnos som gör mitt hjärta helt. Biten som jag vill leva mitt liv med.
När vi båda gav varandra en ny chans så fanns en massa känslor i mitt huvud. Osäkerhet, trygghet, kärlek. Jag hade fått tillbaka nåt som jag saknat så fruktansvärt mycket under de där två hemska månaderna. Och jag kände att de där två månaderna av lidande inte hade varit förgäves, eftersom han kom tillbaka.
Allt verkade gå bra denna gång. Han hade blivit bättre på saker, jag försökte bättra mig så saker jag visste att han tyckte jag var dålig på. Jag hade lärt mig min läxa och jag var beredd på att göra allt för att inte göra samma misstag igen. Och det har jag inte gjort.
Och nu är jag där igen.
Och denna gång är inget mitt fel. Jag har inte alls grinat så mycket som förra gången, eller mått lika dåligt. Är kanske fortfarande i chock. Det var jag iaf det första dagarna. Men på något vis känner jag väl att jag fortfarande har honom. Jag honom bara inte just nu. Han säger att han inte vill att jag ska må dåligt. Det låter på honom som att han vill att jag ska försöka gå ut och roa mig, ha kul och inte tänka så mycket på honom. Försöka ta hand om mig själv helt enkelt. För han måste ta hand om sig själv och göra saker för sig själv just nu, försöka få allt ur huvudet, försöka bli å må bättre. Denna gång är inget mitt fel. Jag har inte gjort något fel. Han har inte gjort något fel och vi är inte osams.
Det är ändå jobbigt. Stundtals kommer det ifatt och jag känner mig ledsen. Men min hjärna tycks för en gångskull kunna låta bli å tänka. Kanske för att det är för smärtsamt att tänka på det just nu.
På lördag blir det party med bästaste Elinbabe. Och jag ska försöka ha roligt. Jag ska inte dricka för mycket och jag ska försöka å inte grina. Jag ska inte ägna allt för mycket tid åt att babbla och prata om mina bekymmer nu. Det känns tröttsamt. Ett misstag som jag gjorde i höstas var att festa så mycket som möjligt för att bedöva känslorna som bubblade inombords. Fröken Snell ska dricka vin måttligt med sprite för att det är gott, och träffa sina älskade, underbara vänner, och dansa för att det är kul.
Jag vet att han älskar mig. Och jag älskar honom. Han får sin tid så hoppas jag på det bästa. Men frågan som cirkulerar i mitt huvud skrämmer mig. Är det värt att vänta på honom när han är så osäker på allt just nu? Är det värt att hoppas och tro på oss när han verkar kunna stänga av sina känslor helt när han har det jobbigt?
Jag älskar honom. Jag tror på oss. Även om jag just nu inte verkar känna alls så mycket om något. Kan det vara så att jag blev så sårad i höstas att min hjärna på något vis förberett sig på att om samma sak skulle hända igen, så skulle den kunna stänga av vissa av mina känslor också? Jag har under de här tre veckorna förvånat mig själv. Jag vet inte om det är något jag gillar. Ibland är det bättre att känslorna kommer ut. Annars stänger man dem inne och plötsligt en dag finns dem där och man är oförberedd.
Puss
