Efter regn kommer solsken?
Efter regn kommer solsken sägs det. Efter svåra tider kommer bättre tider. Efter kluvna toppar kommer lena, mjuka toppar. Efter regn kommer solsken.. kommer han komma tillbaka?
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet att jag är sjukt fixerad vid detta nu..och jag kommer antagligen fortsätta grubbla. Men det jag grubblat mest över de senaste dagarna är mig själv. Emma Snell. Fröken klantig. Miss blont hår och stora ögon. Hur mycket klarar jag av? Jag kanske helt enkelt blev så avtrubbad senaste gången han försvann, att jag helt enkelt var förberedd på det värsta, omedvetet. Veckorna innan han berättade att han mådde dåligt så oroade jag mig sjukt mycket. Jag hade nästan ont i magen av alla tankar och oroligheter som skummande runt i huvudet likt forsande vågor. Jag kunde inte sätta fingret på det. Vad det var jag oroade mig så mycket för. Det var licksom bara en känsla. Och varje gång vi sågs så blev jag rätt lugn igen. Men så fort jag var hemma själv eller han var på praktiken eller vad som, så överföll oron mig. Jag tror att när man vart tillsammans till och från i över ett år..så känner man varandra. Nio månader har vi varit tillsammans. Men det var över ett år sen vi började dejta, började bygga något, började bygga ett förhållande av roliga stunder, mysiga stunder, spännande stunder, stunder av trygghet och glädje. Och när man ändå känner någon så väl..så kanske man känner när den andra mår dåligt. Även om den andra inte säger det eller verkar glad. Kroppen kanske tar upp den där oron som den andra har i kroppen och signalerar till hjärnan att något känns konstigt. Det är de slutsatser jag dragit utav min oror de där senaste veckorna. Jag måste ha kännt på mig att han mådde dåligt, även fast han egentligen inte visade några tecken alls.
Jag ska försöka andas. Ta en dag i taget. Promenera. Träffa mina babes. Träna. Komma i form till blodomloppet som går av stapeln 3:e juni. Och bara andas. Ta saker i min takt och försöka hålla mig i skinnet.
Puss
Jag vet inte vad jag ska säga. Jag vet att jag är sjukt fixerad vid detta nu..och jag kommer antagligen fortsätta grubbla. Men det jag grubblat mest över de senaste dagarna är mig själv. Emma Snell. Fröken klantig. Miss blont hår och stora ögon. Hur mycket klarar jag av? Jag kanske helt enkelt blev så avtrubbad senaste gången han försvann, att jag helt enkelt var förberedd på det värsta, omedvetet. Veckorna innan han berättade att han mådde dåligt så oroade jag mig sjukt mycket. Jag hade nästan ont i magen av alla tankar och oroligheter som skummande runt i huvudet likt forsande vågor. Jag kunde inte sätta fingret på det. Vad det var jag oroade mig så mycket för. Det var licksom bara en känsla. Och varje gång vi sågs så blev jag rätt lugn igen. Men så fort jag var hemma själv eller han var på praktiken eller vad som, så överföll oron mig. Jag tror att när man vart tillsammans till och från i över ett år..så känner man varandra. Nio månader har vi varit tillsammans. Men det var över ett år sen vi började dejta, började bygga något, började bygga ett förhållande av roliga stunder, mysiga stunder, spännande stunder, stunder av trygghet och glädje. Och när man ändå känner någon så väl..så kanske man känner när den andra mår dåligt. Även om den andra inte säger det eller verkar glad. Kroppen kanske tar upp den där oron som den andra har i kroppen och signalerar till hjärnan att något känns konstigt. Det är de slutsatser jag dragit utav min oror de där senaste veckorna. Jag måste ha kännt på mig att han mådde dåligt, även fast han egentligen inte visade några tecken alls.
Jag ska försöka andas. Ta en dag i taget. Promenera. Träffa mina babes. Träna. Komma i form till blodomloppet som går av stapeln 3:e juni. Och bara andas. Ta saker i min takt och försöka hålla mig i skinnet.
Puss
Kommentarer
Trackback
