En tisdagkväll
Känns som att det händer så mycket nu. De två stora läskigheterna är ju helt klart att Fia lämnar landet om två dagar, samt att jag börjar skolan om mindre än två veckor. Är jag förberedd? Har jag glömt något inför skolstarten? Har jag koll på allt som jag behöver ha koll på? Aja, det visar sig helt enkelt. En sak vet jag dock. Och det är att jag inte känner mig speciellt förberedd på Fias flytt. Känslorna är blandade licksom. Glad för henne. Men det kommer bli ett tomrum här i Sverige utan henne. Men jag ska försöka vara en bra fru och stödja detta hur saker än ser ut.
Ikväll blir det temys, sex and the city (älsklingsbästasteserien) samt chill. Imorn bär det av mot Hedemora framåt kvällningen och avskedsmiddag på Blå Lagunen väntas. Därefter blir det kanske lite vindrickande och festligheter blandat med en hel del tårar kan jag tänka mig. Men fröken Snell ska verkligen, verkligen, verkligen anstänga sig för att inte vara först med att fälla tårar. Jag menar, jag kan ju inte alltid vara lipsillen i gänget? Eller kan jag det? Eftersom min magkänsla säger ja så lämnar vi frågan och tar kvällen som den kommer helt enkelt. Att fälla tårar och grina är väl kanske egentligen inte att vara svag, utan en styrka att man kan visa känslor. Jag är en känslomänniska helt enkelt, inte en lipsill.
Nu ska jag återgå till älskliga New York och älskliga Sex and the city. Sen blire sängen och en dejt med Herr John blund om han vill komma till mig inatt. Natten som var hade jag lite problem att somna. Sen imorgon tänkte jag ta mig en tur till Mellsta och hurta mig på 7,5 km:arn innan de e dags att svida om från hurtigbabe till klänningbabe.
PussPuss!
Ikväll blir det temys, sex and the city (älsklingsbästasteserien) samt chill. Imorn bär det av mot Hedemora framåt kvällningen och avskedsmiddag på Blå Lagunen väntas. Därefter blir det kanske lite vindrickande och festligheter blandat med en hel del tårar kan jag tänka mig. Men fröken Snell ska verkligen, verkligen, verkligen anstänga sig för att inte vara först med att fälla tårar. Jag menar, jag kan ju inte alltid vara lipsillen i gänget? Eller kan jag det? Eftersom min magkänsla säger ja så lämnar vi frågan och tar kvällen som den kommer helt enkelt. Att fälla tårar och grina är väl kanske egentligen inte att vara svag, utan en styrka att man kan visa känslor. Jag är en känslomänniska helt enkelt, inte en lipsill.
Nu ska jag återgå till älskliga New York och älskliga Sex and the city. Sen blire sängen och en dejt med Herr John blund om han vill komma till mig inatt. Natten som var hade jag lite problem att somna. Sen imorgon tänkte jag ta mig en tur till Mellsta och hurta mig på 7,5 km:arn innan de e dags att svida om från hurtigbabe till klänningbabe.
PussPuss!
Kommentarer
Trackback
