Ibland
så är inget lätt. Allt känns tungt och jobbigt, humöret svänger som om man vore en riktig bitterfitta, regnet som smattrar till och från och gör att det känns som höst, förenklar inte situationen. Mina axlar har kännts som om de haft hur mycket tyngd och press på sig som helst, så mycket att man inte vet var man ska ta vägen eller vad man ska göra. Denna vecka har verkligen varit en sådan där jobbig vecka. Stress, flytt, städning. Nu sitter jag iaf här ute i husvagnen hos kära mamma och micko, lägenhetsnycklarna är bortlämnade och lägenhetsstädningen är godkänd. Jag flyttar om några veckor till min nya lägenhet. En etta på betesgatan, alldeles berdvid stadens sportfält, med fina trägolv, egen balkong, walk-in-closet, gulligt litet kök och stora, fina fönster. Bullermyren alltså. Och det känns fint egentligen. Men just nu är jag fortfarande rätt utmattad efter denna vecka att jag inte känner alls speciellt mycket. Tänkte koncentrera mig på lite te, musik, kanske lite film. Allmänt slappande denna måndagkväll i augusti alltså, och det känns som höst.
Ojoj
Hej där. Sjukt dålig på att uppdatera er.
Det har vart mycket nu. Uppsägning av min kära lägenhet i Forsa, massa festande, avskedsfest för två av mina absolut bästaste vänner, kikat ny lägenhet, fått kontraktet men inte skrivit på..
Alla är påväg någonstans. Vänner ska plugga, andra jobbar på sina välbetalda jobb och kan göra en massa roligt utan att bry sig om pengarna, alla är påväg någonstans. Kalmar, Varberg, England. Jag har jobbat hårt sen studenten, kanske inte i början då jag hade ett ganska slappt schema, men jag har vart ute i arbetslivet längre än många av mina jämngamla vänner och jag har kämpat de senaste två åren och skapat mig något eget. Jag flyttade till min första egna lägenhet efter fyra eller fem månader, bodde där i ett par månader, började plugga förra hösten, hoppade av eftersom det inte kändes bra, flyttade till min första egna tvåa, hade pojkvän största delen av förra året, kämpade som fan hela våren med pengar, blev dumpad för andra gången i samma förhållande, mådde skit, sen kom sommarn och jobbtimmarna började rulla på igen, sen sa jag upp lägenheten eftersom jag kände att jag inte orkade slita för den mer, hittat en etta, superfin och mysig lägenhet med stora fönster och trägolv, chefen berättade igår att jag är fast på trettio timmar igen och alltså inte behöver ha den där ständiga oron i huvudet som gäller pengar, fått hem hyreskontraktet och nu är jag helt ställd. Vad tusan ska jag göra? Fortsätta i ekorrhjulet på Max? Slita som ett djur för pengarna och jobba massor med timmar och ändå aldrig få mer pengar än absolut högst 12 000 efter skatt trots allt nattjobb, obekväma arbetstider och stress? Stressen klarar jag av. Har lärt mig klara den och jag är duktig på jobbet, precis som de flesta ordinarie, men vill jag fortsätta såhär?
Tanken slog mig för ett par dagar sen. London. Aupaur. Ett år utan ekonomiska tankar, utan MAX och utan en massa jäkla måsten hela tiden. Tänkte på det här när jag var yngre, innan gymnasiet. Men sen fick jag jobb direkt efter studenten och sedan dess har det bara flytit på med jobb jobb och jobb. Detta har aldrig vart aktuellt eftersom jag haft lägenhet och en hyra att tänka på hela tiden. Men nu, jag är inte bunden till någon lägenhet och världen står för mina fötter. Kan ju göra precis vad jag vill egentligen. Men hur ska man veta vad man vill när tankarna ena stunden så gärna vill till London, och den andra stunden vill ta lägenheten av hela hjärtat, vilket då innebär att man måste stanna kvar på MAX och i ekorrhjulet. Är jag beredd att ge upp ett 75% fast jobb och lägenhet, för att sedan komma hem till att vara arbetslös och utan en egen bostad?
What to do?
Det som är absolut jobbigast är att jag inte bara måste klara av att säga hejdå till min nuvarande lägenhet denna vecka, så måste jag ta ett av de jobbigaste besluten i mitt liv. Detta tynger ner mig och jag har kännt mig trött och ledsen och sedan lättad för att sen känna mig ledsen igen.
Det har vart mycket nu. Uppsägning av min kära lägenhet i Forsa, massa festande, avskedsfest för två av mina absolut bästaste vänner, kikat ny lägenhet, fått kontraktet men inte skrivit på..
Alla är påväg någonstans. Vänner ska plugga, andra jobbar på sina välbetalda jobb och kan göra en massa roligt utan att bry sig om pengarna, alla är påväg någonstans. Kalmar, Varberg, England. Jag har jobbat hårt sen studenten, kanske inte i början då jag hade ett ganska slappt schema, men jag har vart ute i arbetslivet längre än många av mina jämngamla vänner och jag har kämpat de senaste två åren och skapat mig något eget. Jag flyttade till min första egna lägenhet efter fyra eller fem månader, bodde där i ett par månader, började plugga förra hösten, hoppade av eftersom det inte kändes bra, flyttade till min första egna tvåa, hade pojkvän största delen av förra året, kämpade som fan hela våren med pengar, blev dumpad för andra gången i samma förhållande, mådde skit, sen kom sommarn och jobbtimmarna började rulla på igen, sen sa jag upp lägenheten eftersom jag kände att jag inte orkade slita för den mer, hittat en etta, superfin och mysig lägenhet med stora fönster och trägolv, chefen berättade igår att jag är fast på trettio timmar igen och alltså inte behöver ha den där ständiga oron i huvudet som gäller pengar, fått hem hyreskontraktet och nu är jag helt ställd. Vad tusan ska jag göra? Fortsätta i ekorrhjulet på Max? Slita som ett djur för pengarna och jobba massor med timmar och ändå aldrig få mer pengar än absolut högst 12 000 efter skatt trots allt nattjobb, obekväma arbetstider och stress? Stressen klarar jag av. Har lärt mig klara den och jag är duktig på jobbet, precis som de flesta ordinarie, men vill jag fortsätta såhär?
Tanken slog mig för ett par dagar sen. London. Aupaur. Ett år utan ekonomiska tankar, utan MAX och utan en massa jäkla måsten hela tiden. Tänkte på det här när jag var yngre, innan gymnasiet. Men sen fick jag jobb direkt efter studenten och sedan dess har det bara flytit på med jobb jobb och jobb. Detta har aldrig vart aktuellt eftersom jag haft lägenhet och en hyra att tänka på hela tiden. Men nu, jag är inte bunden till någon lägenhet och världen står för mina fötter. Kan ju göra precis vad jag vill egentligen. Men hur ska man veta vad man vill när tankarna ena stunden så gärna vill till London, och den andra stunden vill ta lägenheten av hela hjärtat, vilket då innebär att man måste stanna kvar på MAX och i ekorrhjulet. Är jag beredd att ge upp ett 75% fast jobb och lägenhet, för att sedan komma hem till att vara arbetslös och utan en egen bostad?
What to do?
Det som är absolut jobbigast är att jag inte bara måste klara av att säga hejdå till min nuvarande lägenhet denna vecka, så måste jag ta ett av de jobbigaste besluten i mitt liv. Detta tynger ner mig och jag har kännt mig trött och ledsen och sedan lättad för att sen känna mig ledsen igen.
